Det är en perfekt försommarkväll. Vid busshållpatsen i kvällssolen står de uppklädda och väntar. Några hand i hand. Den stora prickiga klänningen flyger i vinden och de bara benen vittnar om stundande sommarlov, kvällar med grillning, vänner, ett glas vitt. I alla åldrar står de där, p åväg ut från stan. Lite strålande, som att de dammat av sig vintern och plötsligt blivit rosiga om kinderna igen. Som att livet är lite lättsammare, sinnet lite ljusare. Det medelålders paret skämtar glatt med mig och jag undar vart de är på väg. Ut för att sitta i en trädgård någonstans? I den där samligen står jag. Med ryggsäcken på ryggen, matpåsen och kaffetermosen i hand. Egentligen höll jag inte ut tillräckligt länge på biblioteket idag, jag borde suttit till iaf 21 men tröttheten tog över, värkande axlar gjorde sitt och plötsligt gav jag upp mitt i epilepsikapitlet och gick ut i kvällssolen.
Flickan i den prickiga klänningen skrattar brevid mig och kramar om killen i solglasögon och shorts vid sin sida. De ser upprymda ut, förväntansfulla. Och jag.. Ja. JAG VILL OCKSÅ GÅ PÅ KALAS! HALLÅ! JAG MED! Jag vill sitta i en trädgård i goda vänners lag, dricka lite vin och njuta av kvällsbrisen. Men jag har spenderat dagen med att pressa in neurologiska åkommor i huvudet. Igår googlade jag så fruktansvärt mycket hemska, HEMSKA bilder på nekrotiserande faciiit och annat otäckt att jag faktiskt var tvungen att pausa och googla kattungar+funnycats+ihascheezburger i 20 minuter för att återställa mig. Sen.. När det blir sommar, och tentan är över. Då ska jag med hala fram min prickiga klänning och gå på kalas. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar