Den här veckan börjar det lite kännas som att jag bor inom sjukhusets väggar. Jag vågar nog inte ens räkna ihop timmarna. Men det har varit ack så lärorikt. Och ibland, efter en lång dag som avslutas med några timmar på akuten så är känslan av att komma hem så fantastisk. Hem till en stökig lägenhet, med en sovande sambo och hela det vanliga livet. Där ingen är sjuk. Där man kan krypa ner i soffan med saft och bullar och halvtitta på något halvdåligt samtidigt som jag halvsover är mer än helt underbart. Jag är tyvärr, påtok för trött för att lyckas skriva ihop ett filosofiskt berättarinlägg om saker jag upplevt. Men jag har bockat av många första gången för egen del den här veckan, samt en hel del insikter.
- Min första per rectum. Mycket odramatiskt. Jag vet inte varför, men jag tycker inte det känns så jobbigt. Det är en så naturlig del av en undersökning att ja, ju större sak man gör av det ju jobbigare blir det tror jag. Sedan hade jag tur att jag hade världens mest oblyga och avslappnade patient. Annars är det med all sannolikhet inte lika lätt. Men man får försöka göra det självklart på något vis. Så självklart som det faktiskt är i vissa sammanhang.
- Min första egna rondning. Det är svårt. Åhoj. Ordinera vätska? Herreguuuudars. Ingen aning. Blank. Det är tur att man är handhållen. I båda händerna. Hålls upprätt av en gladlynt handledare och en erfaren syrra.
- Min första internmedicin-kirurg-kulturkrock. Det var spännande. Jag har ju bara läst internmedicin än, så jag visste inte ens att jag kunde krocka med kirurger. Men det kunde jag tydligen. Jag är inte fullt så övertygad om att man ska skära i sköra damer som är över 80. Men kanske är jag det efter kirurgikursen. Återstår att se. Cliff-hanger.
- Jag lär långsamt känna akuten från ett nytt perspektiv, som uska. Det är fantastiskt. Och det är svårt. Och jag är rädd att jag ska göra fel, jag är fumlig och långsam och, jag blir fantastiskt handledd. Så småningom kanske det går. Jag hoppas det. Jag springer förbi den vilsna T6 kandidaten i korridoren på sin första akutjour och känner mig plötsligt gammal och vis. Och minns hur det var... För mindre än sex månader sedan! Bah!
- Tisdag. Jag inser att när man spenderar månader med att kolla folk i öronen, i ögonen och slå reflexer så glömmer man hur man ordinerar waran. Eller all internmedicin överhuvudtaget.
- Tisdag em. Min första riktiga insikt om att jag snart faktiskt blir läkare själv resulterar i att jag kastar mig över epikriserna och inskrivningarna för att göra så många som möjligt, försöka bli lite bra på det innan jag faktiskt ska göra det själv.
- Tisdag kväll. Insikten om att jag nu får leva i min sjukhus-läkarstudent-bubbla fram till tentan inträder. Jag meddelar min omgivning, som turligt nog visar stor förståelse. Känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar