Om en själ

Själ. Idag var nog första gången jag hört det ordet på en föreläsning. Under mina snart 3,5 år på läkarutbildningen har jag aldrig hört ordet nämnas tidigare. Det slår mig hur märkligt det är. Studier om människan, hur hon fungerar, in i minsta beståndsdelar, minsta molekyler men aldrig nämns ordet själ.
Han pressar oss hårt när vi kastar oss in i casediskusionen och försöker beställa labbproverna. Tvingar oss att gå tillbaka till anamnesen, ger oss verktyg för att göra den mer utförlig, där vi hittar nya saker som gör att vårt status blir känsligare och så tillslut, får vi beställa våra älskade labbprover. De vi är så djupt indoktinerade i. "Uteslut ditt datt. Utred ditt datt." Fast vi faktiskt vet, i många fall vad som är fel. Han planerar tanken, jag själv tänkt så många gånger, vad det innebär att inte skada. Att vi ibland, i vår cirkus av labbprover och fina undersökningar, ibland gör mer skada än nytta. Det är trots allt inte labbproverna eller MR svaren som är sjuka. Det är människan.
"När ni en gång öppnat dörren till helvetet har ni ingen annanstans att ta vägen än att gå djupare in i helvetet." Årsyftar exemplet av att hitta ett lätt avvikande labbprov som sedan inleder nästa rad av utredningar och nästa och nästa. Han tvingar oss också att se att större delen av den medicin som bedrivs inte är evidensbaserad. Den är empiriskt baserad. Vi kommer långt när vi hoppar ner från våra höga hästar och ser till människan, upplevelsen av sjukdomen som människan har, vi kommer längre och mer rätt om vi utgår ifrån det. Många skulle inte hålla med honom. Men jag gör det. Våra förtvivlade försök att göra medicinen till en exakt vetenskap må vara nobla i sig, men faktum kvarstår att vi ännu inte vet och det är människan vi gör vårt yttersta för att ibland lindra, någongång bota och alltid trösta. Att lidande är endel av livet kan ingen exakt vetenskap sudda ut. Han sätter tydligare ord på så många tankar jag själv haft under hela min utbildning. Hur vi patologiserar, gör människan till en bisak i medicinens tidevarv och värld. Alldeles uppåt väggarna. Det krävs mod för att bedriva mänsklig medicin, mod att inte alltid följa PM, inte alltid utreda till förbannelse, kanske inte tala om exakt vad en CT visar för att det är helt irrelevant för patienten. Vår uppgift är att hjälpa, skydda och undervisa så att patienten själv kan fatta sina beslut. Ibland öser vi ur oss information för att vi känner att vi måste, när det handlar mer om oss själva och vårt egna samvetskval. Det krävs en doktor med mod, erfarenhet och lite lejonhjärta för att inte göra det. Han avslutar med att kasta ut alla etiska riktlinjer genom fönstret och säger följande kommer alltid att vara sant. "Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta."
Jag lärde mig mycket på 1,5 timme, kanske mer än jag gjort under hela företående termin. Och idéen som så länge spirat långt bak i huvudet blir än starkare, jag vill bli en riktigt duktig kliniker. Jag tror att det är min grej.