torsdag 16 december 2010

Det där andra

Jag längtar efter en fantastisk måltid och ett glas rött.
En ledig dag av tystnad och en riktigt bra skönlitterär bok.
En tur till ett museum.
En kväll på favoritbiografen som visar alternativfilm och har röda stolar.
En resa, ut i naturen och upp i fjällen. Eller vart som egentligen där man har vidunderlig utsikt.

Snart så, snart. Tills dess kryper jag till sängs med internmedicinboken, där facinationen är tillbaka igen. Det är härligt. Jag läser sådant jag egentligen inte behöver läsa för den här tentan. Men jag läser det ändå, för det är spännande. Och det är härligt när det är spännande, då kommer inspirationen tillbaka.

onsdag 15 december 2010

En knapptryckning och ett hjärtslag

Kroppen förvrids, bäckenet pressas upp ifrån sängen i en spänd båge under bråkdelen av en sekund för att sedan falla tillbaka ner med en tung duns. Jag märker det knappt, faktum är att jag inte ens sett patienten mer än i ögonvrån och hört ljudet någontstans långt borta. Jag har fingret kvar på defribillatorn och koncentrerar mig på den gröna lilla linjen. Och där är den, P-våg, sinusrytm. Hjärtat slår som det ska igen.

Att vara modig

Inom filosofin är modet en dygd som baseras på att något måste gå fel innan den kan komma till användning. Modet att se bistra sanningar i vitögat, att våga agera utifrån våra värderingar, alla dessa situationer kräver att vi hävdar oss emot något som är påväg att bli fel. Även våra värderingar kan behöva bli påminda och förtydligade, så vi vet i vilka situationer vi ska uppbringa vårt mod. Ibland blir det i situationer och i möten människor som våra värderingar förstärks eller blir klara. Men inom medicinen de har också en grund i hur vi väljer att se på medicinen, som en humanistisk verksamhet eller som en strikt teknisk och vetenskaplig sådan. Naturligtvis finns även det vetenskapliga inom medicinen, men den är mer ett verktyg vi använder oss av.
De grundläggande principerna för hur vi bedriver medicin måste utgå från det humana, det moraliska. Med detta följer så mycket. Det är lätt att medicinen får ett fokus som är att göra rätt mer än att göra gott. Finns det en sklinad? Absolut. Att göra rätt kan vara medicinskt rätt, att följa PM och riktlinjer. Men är det rätt för den människan i den situationen? Gör vi gott? Det är en annan mycket svårare och djupare fråga, som jag tror kräver mycket av oss som individer att ta ansvar för. Det är inget man kan bygga riktlinjer för utan måste komma från oss som medmänniskor. Att påminnas den distinkta skilnaden mellan dessa två är viktigt i ett sjukvårdsystem som gärna blir långa travar av remisser och riktlinjer. Att svära sig ansvarsfri för att man ju gjort rätt är att göra det hela lite för enkelt för sig själv, vi har alla kapaciteten att tänka längre än så och bör handla därefter. En kommentar under "Rätt till vård"-konferansen i Stockholm påminner mig om det. "Alltförstor lydnad är till skada, både för individen och samhället." När vi bara lyder slutar vi att själva värdera våra handlingar, historien har alltförmånga skräckinjagande exempel på vad människan är kapabel till i de situationerna. Så ha tillit, som medmänniska, som professionell inom vården, var vi än må befinna oss, ha med en dos civilkurage i bakfickan redo att plockas fram när den behövs.

Follow-up

Jag mår bra, efter det senaste långa famlande inlägget har jag stabiliserat mig lite. Träffat fantastiska handledare, varav en som tillochmed sa att hon tycker att vi kandidater är så duktiga. Vi läser ju bara termin 6, men kan så mycket redan. Små saker som det bygger trots allt tillbaka självförtroendet bit för bit. Som doktoranden skrev, jag tror att många möter den där förlamande känslan av otillräcklighet någongång under sin utbildning även om det inte nämns. Även om det är högt i tak känns det ibland som att det här med att visa svaghet inte riktigt är tillåtet. Det känns för egen del inte riktigt lika överväldigande längre och bra mycket mer hanterbart, det gäller som vanligt att få tillbaka perspektivet en aning.

Jag tar mig en ledig kväll och förgyller den med ett TED talk.

http://www.ted.com/talks/lang/eng/dan_buettner_how_to_live_to_be_100.html

Även den en bra påminnelse om hur livet kan se annorlunda ut och vilka värderingar vår egen lilla låda är byggd av.

tisdag 7 december 2010

Livrädd

Detta är ett svårt inlägg att skriva. Faktiskt. Just nu är det tungt att läsa. Tungt att gå upp på morgonen och hitta rätt klinik för veckan. Tungt att träffa ny personal, nya rutiner. Tungt att inte förstå saker. Jag orkar inte riktigt läsa, listan blir längre och längre och jag känner inte riktigt att jag behärskar något alls. Vissa saker vet jag lite om, en gnutta här och där. Men jag har ingen koll. Jag vet inte om jag hör ett blåsljud eller ej. Jag litar definitivt inte på mig själv när det gäller att ta status. Hur känns egentligen en förstorad mjälte? Eller en ojämn tyroidea? Erfarenheten är så liten. Trots det måste man kliva in där och börja själv någonstans, presentera sig för patienten som student och fråga om det går bra att man undersöker först. Innan jag hämtar min handledare. Kunskaperna fladdrar runt i huvudet på mig, få saker kan jag säga med säkerhet. Det känns som om jag inte alls har någon kunskapsbas att stå på. Jag hade velat kunna mer från mina prekliniska år, kännt någonslags trygghet i kunskapen. Men det gör jag inte. Varje sak jag läser nu känns det som jag förstår till hälften. Trombos, DVT, waranbehandling, hämmar syntes k-vitaminberoende koagulationsfaktorer tar därför ca 2 dagar innan det börjar verka. Vilka är de k-vitaminberoende faktorerna nu igen? Det var det där med extrinsic och intrinsic och faktor tio och. Ja, så fortsätter det. Dag ut och dag in. Hur ska jag någonsin kunna behärska tillräckligt? Hur ska jag någonsin kunna axla det där ansvaret av att bli läkare? Det känns tungt, ovisst och jag är trött. De flesta verkar vifta bort det "Du har massor med tid på dig." "Ingen behärskar allt." "Du är aldrig ensam." Men faktum är, man behöver ha drifkraften att ta in ny kunskap hela tiden. Att läsa och förkovra sig. Grundutbildningen är den tid där man verkligen har tillfället att lära sig ifrån grunden och ha det med sig in i yrkeslivet. Just nu tar det emot så ofantligt, jag vet inte riktigt varför och jag vet inte vad jag ska göra för att förändra det. När den rosa Med. boken öppnas flyger tankarna lätt iväg. Helterminstentamen närmar sig med stormsteg och trots det orkar jag inte riktigt uppbringa den där paniken som behövs för att driva på mig och bli effektiv, jag är trött på tentapanik och jullov som försvinner upp i tentapluggsrök. Jag känner mig omgiven av sjukdom och jag vill helst bara blunda ett tag.

Faktum är att jag ju måste kunna det jag håller på med. Det måste jag faktiskt.
"Hur behandlar ni en ketoacidos på akuten?"
"Vätska, ev K-tillägg, täta kontroller av elstatus och P-glukos.."
Vänta nu. Är det jag som ska göra det där? Det kan inte stämma. Det måste ju vara någon annan som ska göra det. Nej, just det. Det är du som läser läkarutbildningen, det är just precis detta som är ditt jobb. Sen, när du är klar.

Jag brukar ha ganska mycket jävlar annama i mig. Samtidigt som jag försöker stäva efter att vara ödmjuk. Detta är något helt annat. Jag känner mig oförberedd. Jag har klarat alla mina tentor. Jag borde, enligt utbildningens stora auktoritära gränser för vad man ska kunna vara förberedd, tillräckligt duglig. Känner mig knappast så. Förvirrad, karaktärslös och bortkommen. Framförallt känns det som att jag inte kan tillräckligt för att ens få kalla mig kandidat. Den enda boten för det är väl att läsa mera. Känna att man får lite struktur i sina kunskaper, att man successivt kan börja lita till dem och till sig själv. Just nu känns det svårt. Jag vill helst krypa ner i en grop och hålla för öronen. Tanken slår mig att jag kanske helt enkelt inte duger till. Det är nog faktiskt så att jag tvivlar på mig själv. Känner hela tiden att jag borde kunna mer, göra mer. Att jag inte är tillräckligt. Jag får väl helt enkelt försöka hitta en nivå där jag kan vara nöjd med mig själv och det jag presterar, faktum är att jag är under den nu. Och det känns bara tungt och tröttsamt helt enkelt. Jag orkar inte riktigt prestera så som jag vill och det blir en klassisk dålig spiral av det. Så vad beror det på? Man kan säkert hitta på en hel del anledningar till det, mer eller mindre osanna. Att jag aldrig lyckas strukturera upp mitt läsande vidare bra (Gah, fortfarande, efter tre år.), att jag just nu är omgiven av så mycket sjukdom även på andra plan än i skolan att jag inte riktigt orkar. Jag orkar inte med mer sjukdom, de medicinska aspektera av sjukdom. Tänka på sjukdom. Jag vill bara se människor och livet just nu, inte det sjuka. Därför orkar jag inte riktigt alltid komma hem och läsa om DVTer, riskfaktorer för hjärtinfarkter.
Så påminner jag mig själv om att man alltid har ett val. Vill jag fortfarande bli läkare? Man kan alltid hoppa av, göra något annat. Just nu vet jag faktiskt inte. Jag vet inte vad jag vill. Det är ett tungt och hårt yrke att vara läkare. Tungt av ansvar. Det var ju också det som var anledningen att jag valde det. Att få vara nära verkligheten. Livet är inte alltid lätt, man får lära sig att leva med att det gör ont ibland. Men då vet man också att man lever. Men just nu är det för mycket sjukdom omkring mig. För mycket orättvisa, för mycket oro för människor som står mig så nära att det bara gör ont. Just nu vill jag blunda, och blunda tills det känns bättre igen. Just nu önskar jag att jag inte visste så mycket om riskfaktorer, om cancer, om prognoser och terapier. Jag önskar att jag kunde frysa tiden en stund. Så att jag hann med.

lördag 20 november 2010

En krock med verkligheten

Jag är fullkomligt slutkörd där jag står i kön på kaffestället. Veckan har varit lång och jag har precis hunnit hem för att raffsa ihop min packning, någotsånär lyckats förutse vad jag kan tänkas behöva under helgen i form av böcker och kompendier. Och ja, kläder. Tar man bara jeans och svarta tröjor går allt att kombinera och man behöver inte tänka så mycket. Håret är som vanligt en katastrof värdig Ronja Rövardotter endast vagt kontrollerat av två hårsnoddar och ett antal hårnålar. Sminket är halvdant efter en lång klinikdag och var kanske inte imponerande till att börja med när det haffsades på ett lager mascara samtidigt som morgonkaffet inhalerades imorse. Det värker lite i fötter och i axlar av att ha stått i många timmar under dagen och sömnbristen gör sig påmind både i ringarna under ögonen och det smått desperata kaffebehov som drivit mig till kön med all min packning. Då dyker hon upp bakom mig, brunt hår, lite längre än mig själv. Små pärlörhängen i öronen, en absolut oklanderlig sminkning, den exklusiva men sobra läderväskan i ena handen och en lång mjuk halsduk hafsigt slängd runt halsen. Jag lovar att hon aldrig försover sig, aldrig glömmer sina nycklar innan hon går ut genom dörren. Hon ler mot mig "Ja, du var visst före." Jag ler hastigt tillbaka, beställer mitt kaffe och hör henne beställa en latte när jag klämmer på locket på takeaway muggen. Jag kämpar upp väskan på axeln med ytterkläderna hängda tvärs över den och balanserar kaffet i andra handen, naturligtvis misslyckas jag till hälften och två överstrykningspennor kravlar sig ut ifrån ytterfacket på väskan och faller i golvet. Tröttheten svider i mig när hon går förbi, svarar i mobilen i sitt handsfree och skrattar åt något någon sa i andra änden. Krocken är fullkomlig. Jag som rest massor, jobbat i en värld full med exklusiva kostymer och nu bytt ut det mot något för mig sannerligen mycket mer verkligt och äkta, jag, som brukar känna mig lugn och ganska hemma i de flesta situationer känner mig plötsligt som ett vrak. Ett vrak som aldrig hinner sminka sig, inte brukar ägna mitt utseede många tankar på ett dygn. Som antingen befinner sig i pyjamasoutfit eller i träningskläder, som packar jeans och svarta tröjor för att inte behöva ägna packningen mer än 30 sekunder. När dagarna spenderas på sjukhuset glömmer jag bort att den där världen finns. Där människor är friska, handlar taxfree, shoppar nya skor, matchar sin outfit och har en perfekt sminkning varje morgon. Den världen känns nästan overklig för mig. Samtidigt önskar jag att jag hade lite mer av henne, att jag inte stod mitt i den här världen som ett UFO med håret på ände. Och i samma stund är jag glad att det är precis så det är, det är precis så jag vill att det ska vara. Jag har aldrig kännt mig hemma i världen av perfekta sminkningar och har aldrig velat bli hemma i den heller. Samtidigt får jag en påminnelse om att jag faktiskt kunde ta mig till frissan, köpa ett par nya stövlar, ni vet, göra sådana alldeles normala saker som borde gjorts för längesedan. Balans är bra i livet, åt många olika håll och kanter.

onsdag 17 november 2010

24 timmar internmedicin

06:50 Herregud, det kan inte vara möjligt. *fäktar vilt efter väckarklockan*
07:15 Stön, mobilen. Måste verkligen upp nu. Har märkligt ont i ena axeln. Somnat ovanpå klinisk kemi. Fantastiskt onödigt, överambitiöst att försöka läsa kapitlet om blodgaser kl 01:00.
07:30 Måste måste upp nu, bussen går om 15 minuter. Kaffe framför spegeln i badrummet, hårkatastrofen till en slarvig tofs. Ner med matlåda, gaffel, block, pennor, namnskylt. Nycklar, telefon, passerkort. Check.
07:37 Rusar tillbaka in, åkkortet. Så. Ut i regnet. Frukostmacka på bussen.
08:08 Upp till kandidatavdelningen, in i skåpet, nya vita kläder, passerkort, namnskylt, pennor, block, EKG linjal, Stetoskop.
08:13 Rusar tvärs över sjukhusområdet, i regnet. Visst var det våning 4a, den där röntgenronden. Kastar mig ner i en stol och ser mer ut som en hög vita lakan. Förstora byxor igen. Och bussarong med för den delen. Bild efter bild. "En småcellig det där då, primärtumören." Småcellig? Okej, borde vara en lungcancer då. Försöker urskilja den nodulära förändringen i parenkymet som röntgenläkaren refererar till. En grå massa med vita stråk, jo, kanske.. Shwoop, ny bild. Ny patient, född 44, tyroidea, pleuravätska, bifynd abcesser i levern. Okej, HA! Den ser jag. Fint. Undrar om.. Shwoosh, ny bild. Föd 71, en pneumothorax höger. Jaha, um, jo, det är kanske lite mörkare där till höger. Okej, det är jag med på. Undrar hur han fick den då? Får man alltid ont av en pneumothorax? Hur skiljer man den från ex muskelrelaterad smärta om den är ideopatisk, eller den där förbaskade lungembolin? Lungembolier.. Hela världens favoritdifferentialdiagnos. Shwoosh, ny bild, PET-Scan, tumörerna lyser klart upp. Spridd, förmodligen till kotpelare, lever. Vems är patienten? Jag blundar för två sekunder.
09:10Jag tror jag gick rätt nu, genom ingången, upp en trappa, genom dörren till vänster, upp för fyra trappor till. Jo, där! Ha! Avdelning 3. Ny igen. Man är alltid ny som kandidat. Undrar åt vilket håll köket är, går förbi patientrummen, långa korridorer som följer varandra. Ler mot de jag möter. Fel håll, här är förrådet. Ronden börjar NU. Vänder hastigt, satsar på den andra korridoren. Den rosa. Fångar en undersköterska i korridoren, "Ursäkta, läkarexpen?" Han ler vänligt och pekar. Aha! Funnet. "Hej, jag skulle gå här idag." "Hej, välkommen. Presentationsrunda x8."
09:15 Sittrond. Hur mår hon? Mmm, om vi skulle öka hennes matrifenplåster. Jaa, mm. Hon skulle behöva ett drän. Vidare till nästa patient, DM, NS, listan görs lång. KOL. Saturerar sig dåligt, jaha. Hm, blodgaserna där ja. p02 är ju ändå normalt, saturationen trots det lite låg. Det får jag inte riktigt ihop. Kanske, måste nog läsa på det där igen. Jaha, nästa patient, och nästa, och nästa. Och, vänta nu, Ipramol. Vad är nu det? Fass i mobilen. Aha, kombinationspreparat beta2-agnonister och sterioder, antar jag, hinner inte läsa klart texten.
11:00 Patientrond. I mitten. Tusan, jag har glömt ena pappret inne på expen. Nu har jag tappat bort mig. Vilken patient var vilken? Det är ju fruktansvärt. Vem var KOL excecerbationen och vilken var pneumonin? Den här avdelningen har inga nummer på sina sängar. Tusan. Eller, egentligen är det ju bra. Jag avskyr när patienterna blir "Fyran två" eller "KOLaren i fyran två", men arch det hade varit till hjälp nu. Visst var det Inga-maj som var KOLen? Hon ser skör ut, undrande blick. Säger att hon blir så väl omhändertagen, ler varmt mot mig. Jag står som vanligt i svansen av kandidater bakom läkaren. Hoppas det var hon med KOLen.. "Vi får se hur cytostatikan tar.." NEJ! Det var hon, med cancern, som var spridd. Jag önskar att jag inte hade sett hennes bilder imorse. Tusan. Nästa säng. Och nästa. Jag önskar att jag inte tappat halva listan.
12:10 Matåldan och jag sjunker ner i soffan en stund med trevliga kursare. Ett gott skratt. Vi är nog alla lite trötta.
13:00 Tillbaka på avdelningen. "Jaha, varför är den här patienten så anfådd och cyanotisk då?" Handledaren, trevlig och engagerad, som lägger tid på undervisning tittar på mig. Jag stirrar ner i labbsvarslistan. Nu är det det där igen. p02 är högt och saturationen är iof ganska okej. Varför somnade jag i klinisk kemi igår?! Tänk nu, tänk. "Det är enkelt." säger han och väntar. Jag får inte ihop det. "Titta på HBt." Såklart! Argh! Anemi, kraftig sådan. Det visste jag ju. Egentligen. Bra, då kanske jag kommer ihåg det nu.
14:40 Epikriser. Mer epikriser.
15:00 "Nu sticker det till lite." Missar, kommer upp lite venöst blod i blodgassprutan. Tusan också. Kärlen är tunna. Damen ler mot mig. "Ja, jag brukar inte vara så lätt jag inte."
16:00 Pleuradränet åker ut nästan av sig själv, utmärkt. Plåster. Patienten ser lättad ut att vara av med det.
17:00 Biblioteket, hämta boken. Allergi skulle jag läsa idag ja. Just. Och blodgaserna, och behandling av KOL. Extentorna borde jag också börja titta på.
18:00 Jour på akuten. "Medicinlarm 1", håller mig längs väggen när medicinteamet joggar förbi.
19:00 Suicidförsök nr 2, kommer med ambulans. Ser blek och medtagen ut. Stesolid, en burk. Jag letar igenom journalen.
20:00 "Vi får ringa koagulationsjouren. Jag är 99% säker på att det inte är en lungemboli, men jag kan ju inte säga att det INTE är det." Vi går tillbaka till patienten, kraftig smärta vid palpation under höger arcus, speciellt vid inandning. Jaha, lungemboli. Hon ammar. CT-throax? Jo, kanske. Det var det där med stråldosen. Jag letar efter saftflaskan i väskan, inklämd under kompendiet i akutmedicin och internmedicinboken.
20:30 Jag hör inga blåsljud, dock är jag inte så bra på det än. Det kan ju vara något där. Hon tittar upp på mig och frågar "Hur långt har du kvar då?" Jaa, jag är ju halvvägs, så, någonstans börjar jag ju komma. Jag stoppar om hennes fötter igen. Inga pitingödem. Skönt.
21:00 Byter om, drar på mig stövlarna. Kastar de stora byxorna i tvätten. Känner försäkerhetsskull efter mobilen i jackfickan, argsh. Tillbaka in. Dyker ner i korgen med smutstvätt, fint. Det var ju tur att jag kom på det. Fångar upp både mobil och namnskylt, räddade från en säker död i tvätteriet. Phew.
22:00 Sjunker ihop i soffan hemma, njuter av att det är tyst. Borde kolla upp de där blodgaserna, men kan inte förmå mig. Det finns faktiskt en dag imorgon med. Öronen känns nästan bedövade.
06:50 HERREGUD! Vilket oljud. Famlar efter mobilen.