Primärvård. Spännande, brett, får alla delar av människan. Nackdel? Får alla delar av människan, dvs, reda ut det sammelsurium av remisser och mediciner som kaoset vårdapparaten ibland skapar. Med människan i mitten. Kunna så fantastiskt mycket om allt.
Helt slut är jag efter en dag av mängder med väldigt varierande patienter, duktiga men stressade handledare. Underbara sköterskor som gärna visar mig när jag kommer och frågar.
Men dagen är lång, med huvudet på kudden surrar de förbi. Ansiktena.
Man är fortfarande som en valp, en extrasvans som inte kan göra någon egentlig nytta. En fantastisk handledare som till min stora förvåning (och förtvivlan?) lyssnar på mig och bestämmer sig för att skicka iväg lever/njurprover på en patient för att jag undrade försiktigt om det var en bra idé. Jag blir imponerad av ödmjukheten, skräckslagen av högarna av remisser. Handsprit, blåsljud, öppen fråga, prover, handsprit, hastigt vidare. Hypertoniutredning, misstänkt tox, depressioner, ångestsyndrom, äldre par som verkar varit tillsammans för evigt, inte tillräckligt pigga för att vara hemma längre. Vill bo tillsammans. Jag hoppas verkligen verkligen att de får det. Allt annat vore omänskligt. Brottsligt rent ut. Hastigt vidare, näsblod, öron, yrsel. Livshistorier.
Där står jag i mitten, efter 5 minuter med en okänd människa vet jag kanske mer än många i hennes närhet om vad som rör sig i hennes tankar. Röran, stressen, förvirringen. Dagens lärdom? Det bästa sättet är att stänga dörren och vara tyst. Då kommer det fram, historierna som burits hit, tänkts ut på vägen. Jag har lyxen att ta det lugnt, som student. Ska försöka utnyttja det i framtiden, ha lyxen att kunna lyssna när tiden tryter runtomkring.
torsdag 24 september 2009
torsdag 17 september 2009
Idag ska jag bli infektionsläkare!
Idag är det faktiskt så, efter en eftermiddag på infektionskliniken känner jag mig smått sålld. Faktiskt. Plötsligt är det ju det där igen, just det. Det är ju det här jag ska göra sen. Och för första gången känns det inte fullt lika skräckinjagande, rocken känns inte riktigt lika mycket som något man hittat i utklädningslådan på dagis. En härlig påminnelse om vad som är viktigt.
Fort går det påvägen hem i solskenet med ett leende på läpparna. Det som händer med bra handledare, härliga kursare... Rätt plats och rätt tid. Det kommer finnas dagar som inte känns såhär, det kommer finnas tunga skräckinjagande perioder. Men idag njuter jag av det, helt fullt ut. Idag ska jag minsan bli infektionsläkare!
Fort går det påvägen hem i solskenet med ett leende på läpparna. Det som händer med bra handledare, härliga kursare... Rätt plats och rätt tid. Det kommer finnas dagar som inte känns såhär, det kommer finnas tunga skräckinjagande perioder. Men idag njuter jag av det, helt fullt ut. Idag ska jag minsan bli infektionsläkare!
onsdag 27 maj 2009
Obarmhärtigt
Hur tiden går. Hur allt alltid förändras. Hur vi blir äldre. Tid som inte kan fås tillbaka. Döden. Slutgiltigt och obarmhärtigt.
Det gör mig ont, jag vill fånga världen i ett ögonblick och aldrig låta den gå vidare.
Hur inget någonsin existerar för evigt, hur allt slutligen försvinner, omvandlas. Ersätts.
Tiden är för knapp.
Det gör mig ont, jag vill fånga världen i ett ögonblick och aldrig låta den gå vidare.
Hur inget någonsin existerar för evigt, hur allt slutligen försvinner, omvandlas. Ersätts.
Tiden är för knapp.
torsdag 14 maj 2009
Egentligen är det fantastiskt
Plötsligt slår det mig, mitt i tröttheten, överstrykningspennorna, de milslånga todolistorna. Jag ska ju bli doktor, det är ju jättehäftigt. Haha! Så får jag en liten kick, piggnar till lite och slår upp en av de två pärmarna med kompendier och fortsätter.
Det har varit dåligt med uppdateringar här på senaste tiden, eftersom jag har passat på att engagera mig i ungefär tusen saker utanför skolan har tiden varit minst sagt knapp. Det är verkligen något jag rekomenderar, det finns fantastiskt mycket möjligheter att åka utomlands, få lite bredare perspektiv på sina studier, träffa mängder med bra människor och ha kul!
Mer kan jag sammanfatta termin 3 med att, man börjar faktiskt känna att man lär sig något. Absolut inte så att man kan något, men man kan faktiskt se valfri sjukhusserie och snappa upp ett och annat. Man kan också slänga sig med balla uttryck som "Hematokrit på 46" eller "HbA1c 8,5%". Om man vill kan man köra endokrint akronymrally, där finns att välja av.
Vi har terminens tenta (28,5p) om tre veckor, just nu är jag mest frusterad över att jag inte fått igång tentaångesten än. Det är faktiskt spännande saker vi läser, men skoltröttheten börjar smyga sig på mig nu. Det tar emot att öppna böckerna, koncentrationen är inte på topp och tröttheten biter sig fast. Precis som att hjärnan inte är mottaglig för mer information just nu, som den hamnat i puberteten och gastar "Jag tänker inte komma ihåg det där nu, faktiskt!" och slänger ut de tre akronymerna du just läst genom örat igen. Tröttsamt, när man är motarbetad av sig själv. =) Sommarlov är nog välbehövigt.
Det har varit dåligt med uppdateringar här på senaste tiden, eftersom jag har passat på att engagera mig i ungefär tusen saker utanför skolan har tiden varit minst sagt knapp. Det är verkligen något jag rekomenderar, det finns fantastiskt mycket möjligheter att åka utomlands, få lite bredare perspektiv på sina studier, träffa mängder med bra människor och ha kul!
Mer kan jag sammanfatta termin 3 med att, man börjar faktiskt känna att man lär sig något. Absolut inte så att man kan något, men man kan faktiskt se valfri sjukhusserie och snappa upp ett och annat. Man kan också slänga sig med balla uttryck som "Hematokrit på 46" eller "HbA1c 8,5%". Om man vill kan man köra endokrint akronymrally, där finns att välja av.
Vi har terminens tenta (28,5p) om tre veckor, just nu är jag mest frusterad över att jag inte fått igång tentaångesten än. Det är faktiskt spännande saker vi läser, men skoltröttheten börjar smyga sig på mig nu. Det tar emot att öppna böckerna, koncentrationen är inte på topp och tröttheten biter sig fast. Precis som att hjärnan inte är mottaglig för mer information just nu, som den hamnat i puberteten och gastar "Jag tänker inte komma ihåg det där nu, faktiskt!" och slänger ut de tre akronymerna du just läst genom örat igen. Tröttsamt, när man är motarbetad av sig själv. =) Sommarlov är nog välbehövigt.
söndag 15 februari 2009
tisdag 10 februari 2009
Samtalsmetodik och stora val
Efter tre terminer i Lund delas klassen upp och ca 50 st fortsätter i Lund och 50 i Malmö. Eftersom jag redan bor i Malmö var valet för min del spikat, dessutom gillar jag UMAS! Det är ett trevligt universitetssjukhus med jättebra studentlokaler. Det känns också som att man skulle kunna se en bredare mängd patienter i Malmö än i Lund som är väldigt högspecialicerat och har lite annat demografiskt upptagningsområde. Dock är övervikten nästan alltid mot Lund, så även i vår klass. Imorgon blir det lottning för att jämna ut fördelningen och många nervösa nagelbitare syns i korridorerna.
Under veckorna har vi även tränats i samtalsmetodik, vilket är mycket svårare än vad man kan tro. Finns många saker att tänka på, visa förståelse, ge gensvar, försöka få fram vad patienten oroar sig för, vilket problem man ska tackla först samtidigt som en obligatorisk medicinsk repertoar rusar runt i huvudet "Ospecificerad magsmärta, fråga om ditten och datten och och". Verkligen så bra med övning i detta tidigt, man kan behöva lite redskap med sig... Så mycket saker vi gör utan att tänka på det som kanske uppfattas på ett helt annat sätt utifrån än vi själva menat. Även om vi känner empati, får den utryck så att den andra personen känner att vi har förstått varandra? Kommer vi fram till vad patienten faktiskt oroar sig för?
Utöver det har stetoskopet anlänt, haha, naturligtvis kan det inte låtas bli att utforskas och en hel del av människorna i bekantskapskretsen har blivit mer eller mindre påtvingade ofrivilliga amatöraskultationer. Lite facinerande är det ju dock, en god vän stoppar stetoskopet i öronen, lyssnar på sig själv och ser helt förundrad ut. "Vad mäktigt det låter liksom... Det där är ju helt "life changing"!" utbrister han storögt. Och visst är det mäktigt på något sätt, ett organ som slår ca 72 slag/min för oss, jämt och ständigt. Lever vi tills vi är 80 har det slagit uppåt en 3 miljarder gånger. Ofta glömmer vi helt bort att det gör det. =)
Under veckorna har vi även tränats i samtalsmetodik, vilket är mycket svårare än vad man kan tro. Finns många saker att tänka på, visa förståelse, ge gensvar, försöka få fram vad patienten oroar sig för, vilket problem man ska tackla först samtidigt som en obligatorisk medicinsk repertoar rusar runt i huvudet "Ospecificerad magsmärta, fråga om ditten och datten och och". Verkligen så bra med övning i detta tidigt, man kan behöva lite redskap med sig... Så mycket saker vi gör utan att tänka på det som kanske uppfattas på ett helt annat sätt utifrån än vi själva menat. Även om vi känner empati, får den utryck så att den andra personen känner att vi har förstått varandra? Kommer vi fram till vad patienten faktiskt oroar sig för?
Utöver det har stetoskopet anlänt, haha, naturligtvis kan det inte låtas bli att utforskas och en hel del av människorna i bekantskapskretsen har blivit mer eller mindre påtvingade ofrivilliga amatöraskultationer. Lite facinerande är det ju dock, en god vän stoppar stetoskopet i öronen, lyssnar på sig själv och ser helt förundrad ut. "Vad mäktigt det låter liksom... Det där är ju helt "life changing"!" utbrister han storögt. Och visst är det mäktigt på något sätt, ett organ som slår ca 72 slag/min för oss, jämt och ständigt. Lever vi tills vi är 80 har det slagit uppåt en 3 miljarder gånger. Ofta glömmer vi helt bort att det gör det. =)
onsdag 4 februari 2009
Studieassocear
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)