Efter tre terminer i Lund delas klassen upp och ca 50 st fortsätter i Lund och 50 i Malmö. Eftersom jag redan bor i Malmö var valet för min del spikat, dessutom gillar jag UMAS! Det är ett trevligt universitetssjukhus med jättebra studentlokaler. Det känns också som att man skulle kunna se en bredare mängd patienter i Malmö än i Lund som är väldigt högspecialicerat och har lite annat demografiskt upptagningsområde. Dock är övervikten nästan alltid mot Lund, så även i vår klass. Imorgon blir det lottning för att jämna ut fördelningen och många nervösa nagelbitare syns i korridorerna.
Under veckorna har vi även tränats i samtalsmetodik, vilket är mycket svårare än vad man kan tro. Finns många saker att tänka på, visa förståelse, ge gensvar, försöka få fram vad patienten oroar sig för, vilket problem man ska tackla först samtidigt som en obligatorisk medicinsk repertoar rusar runt i huvudet "Ospecificerad magsmärta, fråga om ditten och datten och och". Verkligen så bra med övning i detta tidigt, man kan behöva lite redskap med sig... Så mycket saker vi gör utan att tänka på det som kanske uppfattas på ett helt annat sätt utifrån än vi själva menat. Även om vi känner empati, får den utryck så att den andra personen känner att vi har förstått varandra? Kommer vi fram till vad patienten faktiskt oroar sig för?
Utöver det har stetoskopet anlänt, haha, naturligtvis kan det inte låtas bli att utforskas och en hel del av människorna i bekantskapskretsen har blivit mer eller mindre påtvingade ofrivilliga amatöraskultationer. Lite facinerande är det ju dock, en god vän stoppar stetoskopet i öronen, lyssnar på sig själv och ser helt förundrad ut. "Vad mäktigt det låter liksom... Det där är ju helt "life changing"!" utbrister han storögt. Och visst är det mäktigt på något sätt, ett organ som slår ca 72 slag/min för oss, jämt och ständigt. Lever vi tills vi är 80 har det slagit uppåt en 3 miljarder gånger. Ofta glömmer vi helt bort att det gör det. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar