fredag 24 september 2010

Sällskap

De följer mig hem, patienterna. På bussresan från landsorten hör jag deras röster, minns jag deras labbprover, funderar jag över förklaringar, behandlingar, återupplever den frågande oron i blickarna jag mött. Det slår mig hastigt hur orimlig sjukhusvärlden kan vara, ny underläkare med ansvar för 12 patienter, alla mer eller mindre svårt sjuka. Besluten som fattas och hur de fattas. De ynka minutrarna som ronden lämnar över till varje patient, hur förklaringarna som ibland susar rätt över huvudet på patienterna. Jag passar på som student att smyga in till dem efteråt ibland. Fråga om det är något jag kan hjälpa till att förklara, sitta ner en stund och lyssna på oron och drömmarna. Ofta kan jag inte ge några svar. Men jag kan lyssna. Och förklara. Och finnas där en stund. En lyx som få personalkategorier i vården har tiden till.
En människa måste ses i sitt sammanhang, medicinen i sig har inget eget existensberättigande. Det finns som ett verktyg för att få människor att fungera så väl som möjligt i livet. När patientarbetet blir utifrån journaler, labbprover, diagnoser och PM finns sällan utrymme för just det. Kanske ska vi inte alltid utreda till förbannelse, är det för vår eller patientens skull vi gör det? Att kunna ta ett steg tillbaka och inte behandla, inte utreda i evinnerlighet. Inte göra ALLT, därför att göra ALLT kanske faktiskt inte är det bästa för patienten, för var hon befinner sig i sitt liv och sammanhang. Att våga ta beslutet om att inte handla måste vara det svåraste, och kräver en eftertänksam, trygg och erfaren doktor. Mil ifrån där jag befinner mig med fickorna fulla av anteckningar (mest frågetecken), medicinlistor, böcker. Damen som närmar sig 80 ser betydligt piggare ut än hennes journal förtäljer. Vi sitter på hennes enkelsal på sjukhuset, eftermiddagssolen värmer hösten utanför och en halvläst bok ligger uppslagen på bordet mellan oss. Vi pratar endel om hennes sjukdom, om vad som ska hända. Hon ska ut och resa, det är det viktigaste. Det är som sig bör, livet först, sjukdomen sedan. Så ofta vi glömmer det i sjukvården.
Jag somnar på bussen, utmattad efter tidiga mornar, intryck, möten. De flöjer mig till dörren, ända tills jag packar träningsväskan och ger mig iväg. Då suddas de ut för ett tag och sjukhuset och döden försvinner ur mitt huvud. Ersätts av livet och vardagen. Brödbaket och träningen. Precis som sig bör. Jag stormtrivs.

lördag 31 juli 2010

En lättnad.

Ibland slås man av kristallklara insikter, jag gjorde det här om dagen. Ibland kämpar vi, fast vi kanske inte riktigt vet vad vi kämpar för. Jag har aldrig velat jobba inom WHO eller FN. Doktorera eller få en titel. Jag vill lära mig mer om världen genom att möta människor, så enkelt är det. Att ta del av människoödena, överallt i världen. Om möjligt kunna hjälpa den som har det svårt. Om möjligt sträva efter rättvisa, hålla de värderingar jag tror på i det lilla likväl som det stora. Jag har varit ambivalent en tid, på något vis har det känts som om jag borde kämpa. Jag borde göra mer, göra något extraarbete i global hälsa. På något sätt, konkret försöka jobba för alla dessa saker jag tror på. Frustrationen har varit stor, och valen har blivit överdramatiserade. Jag varit rädd att om jag lutar mig tillbaka och slappnar av så, förlorar jag det där som jag är. Den där drivkraften, den där förbaskade överdrivna tron i att jag ska kunna göra något. Att jag ska bli bekväm, luta mig tillbaka och finna mig i ett hus i förorten om 10 år, prata renoveringar och ST-lön. Att jag ska sluta vara den där kämpande människan med drömmar. Den skräcken har nästan paralyserat mig och jag har känt det som att jag måste kämpa, alltid. För att inte tappa henne. Kanske har den prestationsinriktade miljön som den akademiska världen är också satt sina spår. Som att jag måste kämpa dag och natt för att jag någonsin ska nå de där drömmarna.
Plötsligt inser jag något, så klart och tydligt. Det jag vill göra, och det jag är, det bär jag med mig alltid. Och det har alltid handlat om just det, att möta människor och människoöden. Oavsett om det är här, på akuten i storstan eller på landsbyggden i Nigeria. De grundläggande värderingarna, tron på rättvisan, lika värde att sträva efter att försöka göra gott bär vi med oss vad vi än gör. Det är DÄR jag vill vara, i den vanliga världen, ibland människorna och all vår olikhet. Att ta mig ut i världen och arbeta kommer jag göra, förhoppningsvis under helt opretantiösa promisser. Att hålla mitt intresse för omvärlden i liv är lika självklart som att andas. Jag behöver inte kämpa mig blå, jag behöver inte välja att ge upp allt annat för att kasta mig ut i världen, göra extraarbeten i global hälsa, försöka förstå allt. När jag väl möter något som går emot det jag tror på, när människor far illa och jag tror att jag kan göra något åt saken, då kan jag kämpa mig blå och det kommer jag alltid att göra. Jag vill inte vara inom WHO, jag vill inte bli någon fancy shmancy överläkare eller doktorera i global hälsa. Jag vill vara ute i den vanliga världen, ibland alla vanliga människor försöka se den som glöms, den som är svag. Kanske kan jag någongång när jag blir gammal och vis, skriva en bok. Jag har aldrig haft illusionen om att rädda världen. Men jag tror att det finns mycket bra saker att kämpa för och det tänker jag aldrig ge upp.
Man blir ofta ifrågasatt, lite klappad på huvudet. Smått nedlåtande. "Jaja, lilla gumman." Kanske är det därför jag alltid känner att jag måste kämpa. Att jag alltid måste försvara mig, visa att det går. Att jag fortfarande kämpar. Att alla de där människorna som klappar mig på huvudet har fel. Jag litar på att jag kommer fortsätta vara den jag är, i stort och smått. Och att genom de intressen och de värderingar jag har kommer jag hamna på de ställen i världen och i livet där jag vill vara. Jag slutar överdramatisera. Insikten låter kanske mer än banal, men för mig är den en otrolig lättnad. Jag är redan allt jag är, jag vet vad jag tycker och tror på. Och jag kommer att fortsätta hävda och leva genom de värderingarna resten av livet.

Min far och vildriset

Vi sitter på ett café i Sigtuna, jag och far. Vi kryssade oss fram med rullstolen mellan trähusen och turisterna längs gågatan tills vi hittade ett ställe utan trappor. Det slår mig alltid när vi är ute hur begränsad man blir, det vackra 16-tals caféet är uteslutet eftersom dörren är för smal. Jag äter isbitarna som är kvar efter läsken och ser ut på människorna. Far min berättar om livet på rehab-boeendet den här sommaren, människor och livsöden. Plötsligt fnyser han och säger att de bestämt att all mat ska vara ekologisk. Jag kontrar med att det är väl en trevlig idé. Min far ryter till och säger att han inte vill ha vildris, verkligen inte. Jag har kommit att inse exakt hur begränsad man blir i att leva som handikappad. Att inte själv kunna gå och handla, strosa runt, fundera över vad man vill äta till middag. Att alltid vara beroende av andra, alltid behöva planera allt i minsta detalj. Oftast tänker man inte på att far min faktiskt är sjuk. Han ser sig själv inte så, det finns aldrig en tillstymmelse av självömkan hos honom. Även om vi har haft våra duster är han den mest stoiska och karaktärsfyllda människa jag känner. Efter ett liv som utrikes frilansande journalist och lärare har han både varit med om och läst det ena och det andra. Ibland är det som att perspektivet är så mycket större för honom, att han inte låter sig begränsat av något sådant som att inte kunna gå. Det förvånar mig att han blir så upprörd över ekologiskt vildris. Vi sitter tysta en stund till, sedan börjar han berätta. Det är sällan man får min far att berätta om sina öden och äventyr. Plötsligt befinner vi oss i Indien på sjuttiotalet, det är missväxt och förhållandena för hundratusentals människor är miserabla. Internationell hjälp har skickats, och far min befinner sig ute på landsbyggden för att se hur den tagits omhand. Det är varmt och kvavt. Bilresan är lång. Hjälpen har fastnat i mellanhänder. Pappa tystnar en stund och tittar på mig och säger. "Ja, de åt gräs. Det gräs som nu fanns." Han tas varmt emot i byn, där han som gäst får den absolut sista maten som finns kvar hos familjen. En liten skål med vildris. "Det var första gången jag åt det." Tillägger han och tittar ut. Min far är en man med principer, ibland har det drivit mig till vansinne och ibland finner jag dem beundransvärda. Jag förstår hans avsky för vildris, men jag slås också av hur frustrerande det måste vara att inte själv kunna välja att inte äta det.
Vi har krockat ibland, min iskallt realistiska och ibland på gränsen till pessimistiska far och jag, den unga idealisten. Så är det sällan numera, han har upptäckt att jag inte är en rebellisk naiv idealist och jag har upptäckt att far min, bakom den buffliga ytan är mycket mer idealist än själv kanske skulle erkänna.
När vi går tillbaka skiner solen och jag lämnar honom i rummet med sjuksängen. Någon enstaka gång slås jag av tanken hur det varit om han inte varit sjuk, om han bara kommit inklivande med stora steg där på caféet. Men det är lönlöst att tänka så, vi accepterar situationer vi inte kan göra något åt. Om vi vill drömma oss bort och tro att saker hade varit bättre på att annat vis är det slöseri med tid. Ingen vet om de hade varit bättre eller sämre, det enda vi vet är vad vi har nu. Min far är bra på det.

onsdag 30 juni 2010

In flight

Jag är trots allt inte så förtjust i att flyga, vilket är märkligt eftersom jag ändå gjort det endel. Det är nästan som om det går för fort. Att man inte riktigt hinner med, ställa om sig till där man hamnar. Idag haglar blixtarna haglar över flygfältet, regnet öser ner och minskar knappt märkbart temperaturen från den 32 graderna. Efter en lång väntan rusar vi iväg längs banan, regnet vinande utanför och upp i luften. Jag biter ihop och blundar. Vi lyfter i mörkret, med staden glänsande under oss. Planet darrar genom de kompakta molnen och plötsligt är vi ovanför dem. Synen är magisk, tunna moln driver som tunna stråk förbi månen och den stora stormen pågår under den, molnen lyses upp av blixtar om och om igen medan vi rör oss ovanför dem. Synen är dramatisk och storslagen. Det slår mig igen, plötsligt. Den där känslan av sällsamhet, hur magisk och vidunderlig världen faktiskt är.

tisdag 1 juni 2010

Preklin, check!


Firar den sista avklarade examinationen med en present! *host* nörd *host*

Det har varit ack så fint slut på termin 5, jag och fina L har kliat oss i huvudet, varit på akuten, skrivit och filosoferat på vår vindsvåning och nu är resultatet redovisat och alldeles strax inlämnat. Roligt nog fanns det intresse från verksamheten för vårt examensarbete, kanske blir det tillochmed en liten minipresentation till Rikstämman! Åh, roligt roligt!

Idag regnar det, men sedan ska det tydligen bli sommar. Fantastiska fem lediga dagar hägrar och yes! Idag flyger jag på lite moln. En gnutta. Ett tag.

fredag 21 maj 2010

En början till.

Jag smygläser schemat inför termin 6 och plötsligt är den där igen, den där kittlande känslan av nyfikenhet i maggropen. Det ska bli roligt. Och spännande. Och wow. Visst kommer det bli tufft, men det är härligt. Medicinnörderi. Det är skönt att känna den igen, det kittlande facinationen. Sure, man kommer vara i vägen. Det kommer vara handledare som inte tycker om en och vice versa, det kommer vara svåra patienter och det kommer vara bekräftande patienter. Det kommer vara labbanalyser, rosa internmedicinbok, kreatinitstegringar och röntgenronder. Möten med sorg, sjukdom, men också alla de andra stunderna av möten med medmänniskor någonstans i livet. Tidiga mornar, jourer och den där skrämmande känslan av otillräcklighet. Vilse på den nya akuten. Och det känns underbart. Jag vill grotta ner mig med internmedicinboken och lära mig allt.
Ibland får man sådana stunder när man ger sig själv ett break. Plötsligt återkommer insikten om vad det är man gör, och varför.

onsdag 28 april 2010

Tankeställare

Jag går förbi läkarschemat som hänger på väggen, med kaffekoppen i hand. Det är tydligt hur eskaleringen går, AT-läkarna i botten, ST-läkare, avdelningsläkare, konsultläkare, jour och bakjour. Och överst, överläkare, chefsläkare. Det slår mig hur lång tid det kommer ta att faktiskt bli bra på detta. Att kunna sina saker, komma in på sin arbetsplats och veta vilka alla är, hitta till kaffet, kunna alla rutiner och känna igen majoriteten av de patientfall som strömmar ens väg. Ni vet, kunna komma till jobbet och känna sig trygg. Veta hur man ska agera och veta precis var man ska fråga om hjälp när man behöver. En AT-läkare kommer rusande förbi mig "Var tusan är det det ringer?" säger hon med mobilen i högsta hugg i jakt på sin sjukhustelefon, den vaga signalen växer till sig när hon rotar igenom skåpet. "Ha!". Hastigt kölas den ner i fickan med medicinska PM, anteckningar och EKG linjaler. "Hej då!" ropar hon, halvvägs ute genom dörren. Ja jösses tänker jag, smuttar på kaffet och känner mig plötsligt gammal och vis. Av någon förunderlig anledning, fast jag är så färsk man kan bli.