Sällskap

De följer mig hem, patienterna. På bussresan från landsorten hör jag deras röster, minns jag deras labbprover, funderar jag över förklaringar, behandlingar, återupplever den frågande oron i blickarna jag mött. Det slår mig hastigt hur orimlig sjukhusvärlden kan vara, ny underläkare med ansvar för 12 patienter, alla mer eller mindre svårt sjuka. Besluten som fattas och hur de fattas. De ynka minutrarna som ronden lämnar över till varje patient, hur förklaringarna som ibland susar rätt över huvudet på patienterna. Jag passar på som student att smyga in till dem efteråt ibland. Fråga om det är något jag kan hjälpa till att förklara, sitta ner en stund och lyssna på oron och drömmarna. Ofta kan jag inte ge några svar. Men jag kan lyssna. Och förklara. Och finnas där en stund. En lyx som få personalkategorier i vården har tiden till.
En människa måste ses i sitt sammanhang, medicinen i sig har inget eget existensberättigande. Det finns som ett verktyg för att få människor att fungera så väl som möjligt i livet. När patientarbetet blir utifrån journaler, labbprover, diagnoser och PM finns sällan utrymme för just det. Kanske ska vi inte alltid utreda till förbannelse, är det för vår eller patientens skull vi gör det? Att kunna ta ett steg tillbaka och inte behandla, inte utreda i evinnerlighet. Inte göra ALLT, därför att göra ALLT kanske faktiskt inte är det bästa för patienten, för var hon befinner sig i sitt liv och sammanhang. Att våga ta beslutet om att inte handla måste vara det svåraste, och kräver en eftertänksam, trygg och erfaren doktor. Mil ifrån där jag befinner mig med fickorna fulla av anteckningar (mest frågetecken), medicinlistor, böcker. Damen som närmar sig 80 ser betydligt piggare ut än hennes journal förtäljer. Vi sitter på hennes enkelsal på sjukhuset, eftermiddagssolen värmer hösten utanför och en halvläst bok ligger uppslagen på bordet mellan oss. Vi pratar endel om hennes sjukdom, om vad som ska hända. Hon ska ut och resa, det är det viktigaste. Det är som sig bör, livet först, sjukdomen sedan. Så ofta vi glömmer det i sjukvården.
Jag somnar på bussen, utmattad efter tidiga mornar, intryck, möten. De flöjer mig till dörren, ända tills jag packar träningsväskan och ger mig iväg. Då suddas de ut för ett tag och sjukhuset och döden försvinner ur mitt huvud. Ersätts av livet och vardagen. Brödbaket och träningen. Precis som sig bör. Jag stormtrivs.