Efter 14 timmar på sjukhuset slår tystnaden emot mig som en vägg när jag kliver innanför dörren. Man glömmer hur mycket ljud som finns runt en ständigt, pipandet, människorna, maskinerna. Jag är snart halvvägs nu, genom utbildningen och halvvägs genom min första kliniska termin. Dagarna är långa, fullmatade. Jag har mött människor som vet att de snart ska dö, människor som varit ledsna, oroliga, sjuka, förvirrade. Som inte vill leva längre, och andra som vill göra allt för att överleva en tid till. Som har gett upp, resignerat. Som är trötta på sjukvården, som inte har fått hjälp. Jag har sett de svåra besluten som måste fattas. Sett modiga läkare som vågar fatta dem. Jag har sett intoxer, hjärtstopp, KOL, Lungembolier, extrimitetsskador, depressioner, yrsel, stroke, infektioner, hjärtsvikt, njursvikt, diabetes, demens, parkinsson, lungcancer, anuerysm... Framförallt har jag mött människor, orättvisa öden och människor med drömmar. Jag har hittat idoler i undersköterskan som så varmt tar hand om den gamla dementa damen. I läkaren som alltid så självklart berättar den bittra sanningen, men på ett så mjukt och självklart sätt att patienterna blir alldeles lugna. Jag har förebilder jag aldrig själv skulle vilja hamna i närheten av, där bitterhet och hävdelsebehov verkar ta över.
Just nu har jag skrivarblock, jag upplever så mycket. Så många vackra, skrämmande och tankvärda situationer och möten. Men just nu vill de inte komma ner på papper. Kanske kommer de fram om ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar