Absurditeten

Vi tränas i att se det som är farligt, det som vi kan behandla och förhindra.

Hon har det besvärligt omkring sig, vi vet det. Och det finns inget vi kan göra, ingenstans kan vi remittera henne för hennes alkoholproblem som hon själv vill ta itu med. Nu är hon på sjukhus, här tar vi hand om hennes brutna ben. Fast vi ju vet att det som egentligen är svårt, det som gör att hon ramlar och slår sig, det som gör att hon gråter om kvällarna när sjukhuslampan släckts, inte är ett brutet ben. Men nu ska hon få gå hem. Hennes ben är ju så gott som bra och vi kan inte göra mer för henne. Trots att hon är en människa i nöd. Men ingenstans kan vi skicka henne, vårddygnen kostar och sjukhuset är mer än fullbelagt. Patienter strömmar in från andra sjukhus i regionen som är lika överfulla de. Jag biter ihop av frustration, det är inte första gången jag ser det. Varför i hela friden finns det ingen organisation utanför sjukhuset som kan hjälpa henne? Varför finns det ingen jag kan ringa till som doktor, som kan hjälpa mig att ta hand om henne?

Plötsligt stannar hennes hjärta. Vita rockar och akutväskor samlas runt henne, hon får en slang i halsen för att få luft. Jag ser hur hennes tunna mage kastas upp och ner då luften pressas in i henne, på ett helt onaturligt sätt. Hastigt förs hon iväg, iväg till ett annat sjukhus, till specialister på just detta, i ilfart. Där har man resurserna att ta hand om henne, rädda så mycket som möjligt av hennes hjärta. För det kan vi ju, vi vet vad vi ska göra. Hur vi ska få hennes hjärta att slå igen, hur vi får hennes lungor att fyllas med luft tills hon själv kan andas igen. Men det här att hon gråter sig till sömns, att livet runt om henne är så svårt, att hon vet att hon dricker för mycket men inte vet vad hon ska ta sig till för att sluta. Där finns det plötsligt inget. Ut från sjukhuset skickar vi henne på kryckor. Tillbaka till den verklighet hon kom ifrån. Kanske ser vi henne igen, när hon faller nästa gång. Kanske röntgar vi då hennes hjärta, lagar hennes arm och skickar ut henne igen.
Det är en växande frustration, samtidigt som jag vet att jag som som blivande doktor ibland måste fokusera, se det medicinska, vara duktig på det så att jag kan hjälpa på bästa sätt. Men jag önskar att det fanns någon som kunde hjälpa mig hjälpa, när vi vet att vi inte räcker till.

Mannen framför mig väger säkert 200 kilo. Han har hela livet levt så, inte lagat så mycket egen mat. Jobbar hemifrån, rör sig inte så mycket. Nu, efter hjärtinfarkten är han rädd. Läkaren förklarar, det här med vikten och rökandet. Ja, allt det där som vi vet är farligt, ja, det är ju faktiskt farligt och det borde man sluta med. Han borde ju väga under 80, för att vara i normalviktsintervallet. 8 minuter tar samtalet, sekundärprevention kallas det. Vi vet att det är det mest effektiva för att förhindra nya kardiovaskulära sjukdomar. Vi vet också att det är ibland det svåraste vi kan be någon att göra, livsstilsförändra. Så är han ute igen, i vanliga världen. Och jag undrar igen, hur i hela friden ska han veta vad han ska göra? Hur han ska förändra sitt liv? Igen känns det som att vi kastar ut någon i ett stort svart hål, samtidigt som vi knappt förstår vilka otroliga saker vi faktiskt kräver av dem. Igen finns det ingen som kan ta emot på andra sidan, som kan stötta och visa och förklara. Och så blir vi arga och frusterade när de kommer tillbaka efter 6 månder och har gått upp 10 kilo. Det verkar finnas en aversion mot dessa patienter i sjukvården emellanåt, de som inte kan ta hand om sig själva. Jag själv blir frustrerad över att vi är så inriktade på att behandla sjukdom, att vi slutar jobba för bra hälsa.

Nu säger du kanske, men det finns ju massor? Det finns endel, lite gran. Men det är långtifrån tillräckligt. Det gäller också att fånga människor när de är motiverade, det går inte att hjälpa någon som inte är intresserad av att bli hjälpt. Då är det svårt om man kommer ut från sjukhuset och sedan får vänta 3 månader på en kuratortid och 6 månader på tid till en dietist. Så blir det ett 30 minutersbesök på varje ställe, och man kommer hem med en bunt färgglada broshyrer med äpplen på. Det blir nästan skrattretande. Man behöver mer hjälp än så.