Ljusskiftningar i tunneln

Liggandes i sängen ser jag min medicinbokhylla. Anatomi, farmakologi, neurobiologi, cellbiologi, immunologi, mikrobiologi... Det är då slår det mig. Bara ett fåtal veckor kvar av patologikursen nu, sedan börjar examensarbetet och efter det, termin 6. Det omryktade skiftet till kliniska terminer. Jösses det har gått undan, snart halvvägs. Någon kan snart anklaga mig för att vara en halv doktor.
Jag inser att jag inte kan hälften av det som står i de där böckerna längre. Låter fruktansvärt inte sant? På något sätt sållar man ändå ut det som är viktigt, det som återkommer. Hypoteserna baserade på studier på katter om specifika neurologiska banor är kanske inte det viktigaste att minnas. Man inser också mer och mer, ju mycket vi inte vet. Vi kan ibland hjälpa kroppen på traven när den läker sig själv, ibland kan vi faktiskt laga något. Men det är alltid, på ett eller annat vis, kroppen och människan själv som står för det faktiska läkandet. Det är lätt att glömma i virrvarret av fakta som finns inom medicinen. Hysterin över att inte behärska allt har rasat över mig många gånger hittils men jag tror att den här insikten kommer att hänga med mig ett tag;

Det är viktigare att komma ur sin utbildning ödmjuk inför allt man inte kan än att komma ur den i en tro att man faktiskt behärskar allt.

Jag blir lite ödmjuk inför mina anatomiböcker, minns hur underarmens muskler gneds in i huvudet. I hyllan under står Klinisk Kemi, en av stöttepelarna denna termin som talar om bakgrunden till nästan vilken labbanalys som helst. Mikrobiologiboken - influenza A, TB, Klamydia. Klinisk fysiologi med EKG tolkningar, spiriometri. Patologiboken som innehåller allt, cancer, anemier, leukemier, GI, KOL, hjärtsvikt, ikterus, nefriter. Immunologiboken, central och perifier resistens, allergier, vaccin. Farmakologin, beta-blockare, steroider... and on and on. Kanske är det trots allt endel som fastnat. Kanske man man lite mer än man tror.

Tornado

Jag har faktiskt aldrig varit med om maken tror jag, någonsin. Inte ens i de situationer när jag jobbade fruktansvärt mycket tidigare i livet kan det mäta sig med detta. Veckorna bokstavligen störtar iväg, obduktioner, vårdcentraler, klinisk kemi, labbprover, samtalsmetodikövningar, nervstatus, anteckningar, tekoppar, ambitiösa idealister, global hälsa, projektplaner, handledning av yngrekursare, mail mail och åter mail, fakultetsjobb, styrelsemöten och sommarjobbsansökningar fullkomligen rasar runt om mig som en surrealistisk tornado, även om det är skräckinjagande så älskar jag det nog. Jag skulle inte vilja ha det på något annat vis. =)

Det har varit en slitsam period, har känt mig lite fångad i mitt eget liv och schema. Velat fly en stund, sätta mig på ett tåg och kliva av någon annanstans och bara hamna där jag hamnar. Man blir lätt drastisk när man känner sig pressad. Och även om den delen av mig som vill kasta sig iväg ut i världen och gå åt det håll som ser fint ut så är det nog som för mig som för de flesta - Fångade blir vi när vi känner att vi är maktlösa inför vår egen situation. Faktum är ju att vi sällan är det, iaf inte här i vår del av världen. Det går ofta att göra om, man kan faktiskt hoppa av läkarutbildningen om man vill, man kan göra det mesta man skulle få för sig. Lyx!
För mig räcker det med att ligga vaken kvar i sängen en morgon då klockan ringer, vägra gå upp och istället för att bege mig till skolan plocka upp den förbisedda skönlitterära boken och ligga kvar där under täcket. Mitt val, aningen obstinat. Men det räcker för att jag ska känna mig i kontroll igen, banalt kanske. Men halv ett sätter jag mig på cykeln med ett leende på läpparna och tänker. "Whoho! Roligt." Ibland är det kanske bara det som behövs. Inse att man faktiskt satt sig själv i ekorrhjulet, hoppa ur det ett slag, skaka lite på huvudet åt sig själv och hoppa in igen. Sedan får man ju som alltid ta konsekvenserna av sina handlingar som för min del helt uteblev eftersom föreläsningen jag så rebelliskt vägrade blev inställd pga sjukdom. Ibland är det som att man har världen på sin sida när man gör något rätt...

Titta, nya ansikten!

Jag upptäckte just, till min stora förvåning att min mycket lilla anspråkslösa blogg fanns med på den här sidan, där Lunds Universitet listar både forskar och lärarbloggar, men även några studentbloggar. Jätteroligt! Eftersom det varit låg frekvens på inlägg här hade jag inte heller kollat statistiken över bloggen på länge upptäckte jag nu till min stora förvåning att det tillkommit väldans många nya läsare, då kan man inte låta bli att bli glad och än mer förvånad att ni faktiskt stannar en stund för att läsa lite pladder om allt från termosar till märkliga saker som rör sig i mitt huvud. Så ett stort ödmjukt tack för det! Jag hoppas att ni trivs och att ni lämnar lite avtryck om det är något ni funderar på. =)

Kramar!

Otillräckligheten

Det är för mycket nu, faktiskt. Det värsta är nog inte sömnbristen, den fulla mailinboxen, den låga borde-göra-snarast listan eller insikten om att tentan kryper sig närmare för var dag. Det värsta är känslan av otillräcklighet, att inte vara tillräckligt bra, att inte läsa tillräckligt, försumma sina vänner, vara en dålig dotter, en dålig vän, dålig flickvän. Det känns som jag sträcker mig och sträcker mig, och trots det är jag bara otillräcklig. Just den känslan är nog nära förenad med medicinen, man är alltid otillräcklig. Man kan aldrig kunna allt. Kanske är insikten om detta och en ödmjukhet inför det den viktigaste lärdomen. Det till trots, jag vill känna att jag presterar bra. Så att jag kan känna mig tillfreds med mig själv. Just nu gör jag bara det absolut mest nödvändiga och det trivs jag inte riktigt med.
Vår charmiga helterminstenta ligger den 15 Januari, vilket är positivt i bemärkelsen att man får lite mer tid på sig att förbereda under julen, det negativa är just det. Det tar enormt med energi att förbereda sig inför en helterminstenta vilket resulterar i att man blir världens sämsta julsällskap och mest odrägliga familjemedlem.
Hur jag ska lösa situationen vet jag faktiskt inte. Jag tror att det blir säng, sömn och imorgon kan saker plötsligen te sig annorlunda och lite lättare.

Det händer mycket och uppdateras för sällan

Hösten har rasat på i en helt obarmhärtig takt, jag har hunnit med ett otal föreläsningar, patientsamtal på onkologen, teaterspelande, den första obduktionen och tentapaniken börjar nu bygga sig upp ifrån magtrakterna.

Obduktionen är verkligen något, nästan obeskrivbart. Överallt annars i samhället hade tanken på att skära upp en avliden människa varit enbart morbid och absurd. Här blir den på något vis, genom alla kliniska ritualer legitimerad. De flesta patologer jag träffat på såhär långt har varit lite buffliga, gjort det här länge. Och läste definitivt sin utbildning innan det blev på modet att allt skulle reflekteras över. Obduktionsteknikerna dock, helt fantastiska! Lugna, respektfulla, visar tålmodligt studenter bleka som lakan. Jag klarade mig trots allt ganska bra. På något sätt är det ändå, döden är en obarmhärtig men allt så verklig del av livet. I vår värld idag hamnar den så långt borta, förpassad till äldreomsorgen eller en pallitativ avdelning någonstans. Men, den är ju ack så verklig. Ständigt närvarande. Ger en en tankeställare om hur förgängligt livet faktiskt är.

Förstummad

Blir jag när jag snubblar över denna artikel på dn.se

http://www.dn.se/nyheter/sverige/tanker-du-vaccinera-dig-mot-svininfluensan-1.978032

Tyder på en okunskap av sällan skådat slag i en viktig, stor aktuell fråga. Mediabilden av hela influensapandemin är mist sagt luddig. För mig som har turen att läsa mikrobiologi den här terminen inser man delar av dillemmat, det finns inga absoluta sanningar, som alltid inom medicinen. Dock är, i min erfarenhet de flesta jag talat med, medvetna om att det största incitamentet för en personlig vaccinering att minska smittospridningen och därigenom också skydda utsatta grupper. Att visa på sådan humanitet hade väl varit det självklara svaret för en politiker. Dessutom är det beklagligt då människor följs av osäkerhet inför vaccinationen och mediabilden är luddig. Svar som dessa får större konsekvens och ger en ökad misstro, det minsta man torde kunna begära av en statlig representant är ett bildat svar baserat på de medicinska rekomendationer och den samlade kunskap som finns i ämnet. Det finns ju en anledning att mångmiljardbelopp satsas på en sådan här insats och det är facinerande att de själva inte verkar veta om varför detta görs.

Om synen på människan

Jag inser med viss förskräckelse att min syn på människan förändras.
Under termin 1 var jag med på BVC och träffade barn på 6 månaderskontroll. Det första jag såg var just det, barnet. Den nyfikna blicken och de stora bruna ögonen. För några dagar sedan träffar jag en baby som är letargisk, slö. Det första jag ser är maskineriet, börjar omedelbart tänka vad som falerat, gått fel. Det skrämmer mig lite, i efterhand. Att jag såg maskineriet först, omedelbart. Inte barnet. Jag tror det är lätt hänt, patienten blir vid första anblick en sjukdom, något att kategorisera och ett problem att lösa. I andra hand kommer människan. Låter det kallt och skräckinjagande? Båda sidorna finns där, men en medvetenhet om att de gör det är nog bra. Jag inser att jag behöver den andra synen likväl, se maskineriet. Utan det kan jag inte hitta felet, utföra det medicinska. Men jag inser nu att det är skrämmande lätt att göra människan till sin sjukdom och man kommer nog behöva ställa om mellan de olika synsätten, inte låta det ena utesluta det andra. Människan är i första hand människa, en helhet. Summan av sina erfarenheter, sitt liv och omständigheter. Sjukdomen är det sekundära, det är ändå människan som bestämmer hur mycket utrymme sjukdomen får ta och som måste hantera den.