Hösten har rasat på i en helt obarmhärtig takt, jag har hunnit med ett otal föreläsningar, patientsamtal på onkologen, teaterspelande, den första obduktionen och tentapaniken börjar nu bygga sig upp ifrån magtrakterna.
Obduktionen är verkligen något, nästan obeskrivbart. Överallt annars i samhället hade tanken på att skära upp en avliden människa varit enbart morbid och absurd. Här blir den på något vis, genom alla kliniska ritualer legitimerad. De flesta patologer jag träffat på såhär långt har varit lite buffliga, gjort det här länge. Och läste definitivt sin utbildning innan det blev på modet att allt skulle reflekteras över. Obduktionsteknikerna dock, helt fantastiska! Lugna, respektfulla, visar tålmodligt studenter bleka som lakan. Jag klarade mig trots allt ganska bra. På något sätt är det ändå, döden är en obarmhärtig men allt så verklig del av livet. I vår värld idag hamnar den så långt borta, förpassad till äldreomsorgen eller en pallitativ avdelning någonstans. Men, den är ju ack så verklig. Ständigt närvarande. Ger en en tankeställare om hur förgängligt livet faktiskt är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar