Blir jag när jag snubblar över denna artikel på dn.se
http://www.dn.se/nyheter/sverige/tanker-du-vaccinera-dig-mot-svininfluensan-1.978032
Tyder på en okunskap av sällan skådat slag i en viktig, stor aktuell fråga. Mediabilden av hela influensapandemin är mist sagt luddig. För mig som har turen att läsa mikrobiologi den här terminen inser man delar av dillemmat, det finns inga absoluta sanningar, som alltid inom medicinen. Dock är, i min erfarenhet de flesta jag talat med, medvetna om att det största incitamentet för en personlig vaccinering att minska smittospridningen och därigenom också skydda utsatta grupper. Att visa på sådan humanitet hade väl varit det självklara svaret för en politiker. Dessutom är det beklagligt då människor följs av osäkerhet inför vaccinationen och mediabilden är luddig. Svar som dessa får större konsekvens och ger en ökad misstro, det minsta man torde kunna begära av en statlig representant är ett bildat svar baserat på de medicinska rekomendationer och den samlade kunskap som finns i ämnet. Det finns ju en anledning att mångmiljardbelopp satsas på en sådan här insats och det är facinerande att de själva inte verkar veta om varför detta görs.
onsdag 21 oktober 2009
fredag 9 oktober 2009
Om synen på människan
Jag inser med viss förskräckelse att min syn på människan förändras.
Under termin 1 var jag med på BVC och träffade barn på 6 månaderskontroll. Det första jag såg var just det, barnet. Den nyfikna blicken och de stora bruna ögonen. För några dagar sedan träffar jag en baby som är letargisk, slö. Det första jag ser är maskineriet, börjar omedelbart tänka vad som falerat, gått fel. Det skrämmer mig lite, i efterhand. Att jag såg maskineriet först, omedelbart. Inte barnet. Jag tror det är lätt hänt, patienten blir vid första anblick en sjukdom, något att kategorisera och ett problem att lösa. I andra hand kommer människan. Låter det kallt och skräckinjagande? Båda sidorna finns där, men en medvetenhet om att de gör det är nog bra. Jag inser att jag behöver den andra synen likväl, se maskineriet. Utan det kan jag inte hitta felet, utföra det medicinska. Men jag inser nu att det är skrämmande lätt att göra människan till sin sjukdom och man kommer nog behöva ställa om mellan de olika synsätten, inte låta det ena utesluta det andra. Människan är i första hand människa, en helhet. Summan av sina erfarenheter, sitt liv och omständigheter. Sjukdomen är det sekundära, det är ändå människan som bestämmer hur mycket utrymme sjukdomen får ta och som måste hantera den.
Under termin 1 var jag med på BVC och träffade barn på 6 månaderskontroll. Det första jag såg var just det, barnet. Den nyfikna blicken och de stora bruna ögonen. För några dagar sedan träffar jag en baby som är letargisk, slö. Det första jag ser är maskineriet, börjar omedelbart tänka vad som falerat, gått fel. Det skrämmer mig lite, i efterhand. Att jag såg maskineriet först, omedelbart. Inte barnet. Jag tror det är lätt hänt, patienten blir vid första anblick en sjukdom, något att kategorisera och ett problem att lösa. I andra hand kommer människan. Låter det kallt och skräckinjagande? Båda sidorna finns där, men en medvetenhet om att de gör det är nog bra. Jag inser att jag behöver den andra synen likväl, se maskineriet. Utan det kan jag inte hitta felet, utföra det medicinska. Men jag inser nu att det är skrämmande lätt att göra människan till sin sjukdom och man kommer nog behöva ställa om mellan de olika synsätten, inte låta det ena utesluta det andra. Människan är i första hand människa, en helhet. Summan av sina erfarenheter, sitt liv och omständigheter. Sjukdomen är det sekundära, det är ändå människan som bestämmer hur mycket utrymme sjukdomen får ta och som måste hantera den.
torsdag 24 september 2009
En lång dag
Primärvård. Spännande, brett, får alla delar av människan. Nackdel? Får alla delar av människan, dvs, reda ut det sammelsurium av remisser och mediciner som kaoset vårdapparaten ibland skapar. Med människan i mitten. Kunna så fantastiskt mycket om allt.
Helt slut är jag efter en dag av mängder med väldigt varierande patienter, duktiga men stressade handledare. Underbara sköterskor som gärna visar mig när jag kommer och frågar.
Men dagen är lång, med huvudet på kudden surrar de förbi. Ansiktena.
Man är fortfarande som en valp, en extrasvans som inte kan göra någon egentlig nytta. En fantastisk handledare som till min stora förvåning (och förtvivlan?) lyssnar på mig och bestämmer sig för att skicka iväg lever/njurprover på en patient för att jag undrade försiktigt om det var en bra idé. Jag blir imponerad av ödmjukheten, skräckslagen av högarna av remisser. Handsprit, blåsljud, öppen fråga, prover, handsprit, hastigt vidare. Hypertoniutredning, misstänkt tox, depressioner, ångestsyndrom, äldre par som verkar varit tillsammans för evigt, inte tillräckligt pigga för att vara hemma längre. Vill bo tillsammans. Jag hoppas verkligen verkligen att de får det. Allt annat vore omänskligt. Brottsligt rent ut. Hastigt vidare, näsblod, öron, yrsel. Livshistorier.
Där står jag i mitten, efter 5 minuter med en okänd människa vet jag kanske mer än många i hennes närhet om vad som rör sig i hennes tankar. Röran, stressen, förvirringen. Dagens lärdom? Det bästa sättet är att stänga dörren och vara tyst. Då kommer det fram, historierna som burits hit, tänkts ut på vägen. Jag har lyxen att ta det lugnt, som student. Ska försöka utnyttja det i framtiden, ha lyxen att kunna lyssna när tiden tryter runtomkring.
Helt slut är jag efter en dag av mängder med väldigt varierande patienter, duktiga men stressade handledare. Underbara sköterskor som gärna visar mig när jag kommer och frågar.
Men dagen är lång, med huvudet på kudden surrar de förbi. Ansiktena.
Man är fortfarande som en valp, en extrasvans som inte kan göra någon egentlig nytta. En fantastisk handledare som till min stora förvåning (och förtvivlan?) lyssnar på mig och bestämmer sig för att skicka iväg lever/njurprover på en patient för att jag undrade försiktigt om det var en bra idé. Jag blir imponerad av ödmjukheten, skräckslagen av högarna av remisser. Handsprit, blåsljud, öppen fråga, prover, handsprit, hastigt vidare. Hypertoniutredning, misstänkt tox, depressioner, ångestsyndrom, äldre par som verkar varit tillsammans för evigt, inte tillräckligt pigga för att vara hemma längre. Vill bo tillsammans. Jag hoppas verkligen verkligen att de får det. Allt annat vore omänskligt. Brottsligt rent ut. Hastigt vidare, näsblod, öron, yrsel. Livshistorier.
Där står jag i mitten, efter 5 minuter med en okänd människa vet jag kanske mer än många i hennes närhet om vad som rör sig i hennes tankar. Röran, stressen, förvirringen. Dagens lärdom? Det bästa sättet är att stänga dörren och vara tyst. Då kommer det fram, historierna som burits hit, tänkts ut på vägen. Jag har lyxen att ta det lugnt, som student. Ska försöka utnyttja det i framtiden, ha lyxen att kunna lyssna när tiden tryter runtomkring.
torsdag 17 september 2009
Idag ska jag bli infektionsläkare!
Idag är det faktiskt så, efter en eftermiddag på infektionskliniken känner jag mig smått sålld. Faktiskt. Plötsligt är det ju det där igen, just det. Det är ju det här jag ska göra sen. Och för första gången känns det inte fullt lika skräckinjagande, rocken känns inte riktigt lika mycket som något man hittat i utklädningslådan på dagis. En härlig påminnelse om vad som är viktigt.
Fort går det påvägen hem i solskenet med ett leende på läpparna. Det som händer med bra handledare, härliga kursare... Rätt plats och rätt tid. Det kommer finnas dagar som inte känns såhär, det kommer finnas tunga skräckinjagande perioder. Men idag njuter jag av det, helt fullt ut. Idag ska jag minsan bli infektionsläkare!
Fort går det påvägen hem i solskenet med ett leende på läpparna. Det som händer med bra handledare, härliga kursare... Rätt plats och rätt tid. Det kommer finnas dagar som inte känns såhär, det kommer finnas tunga skräckinjagande perioder. Men idag njuter jag av det, helt fullt ut. Idag ska jag minsan bli infektionsläkare!
onsdag 27 maj 2009
Obarmhärtigt
Hur tiden går. Hur allt alltid förändras. Hur vi blir äldre. Tid som inte kan fås tillbaka. Döden. Slutgiltigt och obarmhärtigt.
Det gör mig ont, jag vill fånga världen i ett ögonblick och aldrig låta den gå vidare.
Hur inget någonsin existerar för evigt, hur allt slutligen försvinner, omvandlas. Ersätts.
Tiden är för knapp.
Det gör mig ont, jag vill fånga världen i ett ögonblick och aldrig låta den gå vidare.
Hur inget någonsin existerar för evigt, hur allt slutligen försvinner, omvandlas. Ersätts.
Tiden är för knapp.
torsdag 14 maj 2009
Egentligen är det fantastiskt
Plötsligt slår det mig, mitt i tröttheten, överstrykningspennorna, de milslånga todolistorna. Jag ska ju bli doktor, det är ju jättehäftigt. Haha! Så får jag en liten kick, piggnar till lite och slår upp en av de två pärmarna med kompendier och fortsätter.
Det har varit dåligt med uppdateringar här på senaste tiden, eftersom jag har passat på att engagera mig i ungefär tusen saker utanför skolan har tiden varit minst sagt knapp. Det är verkligen något jag rekomenderar, det finns fantastiskt mycket möjligheter att åka utomlands, få lite bredare perspektiv på sina studier, träffa mängder med bra människor och ha kul!
Mer kan jag sammanfatta termin 3 med att, man börjar faktiskt känna att man lär sig något. Absolut inte så att man kan något, men man kan faktiskt se valfri sjukhusserie och snappa upp ett och annat. Man kan också slänga sig med balla uttryck som "Hematokrit på 46" eller "HbA1c 8,5%". Om man vill kan man köra endokrint akronymrally, där finns att välja av.
Vi har terminens tenta (28,5p) om tre veckor, just nu är jag mest frusterad över att jag inte fått igång tentaångesten än. Det är faktiskt spännande saker vi läser, men skoltröttheten börjar smyga sig på mig nu. Det tar emot att öppna böckerna, koncentrationen är inte på topp och tröttheten biter sig fast. Precis som att hjärnan inte är mottaglig för mer information just nu, som den hamnat i puberteten och gastar "Jag tänker inte komma ihåg det där nu, faktiskt!" och slänger ut de tre akronymerna du just läst genom örat igen. Tröttsamt, när man är motarbetad av sig själv. =) Sommarlov är nog välbehövigt.
Det har varit dåligt med uppdateringar här på senaste tiden, eftersom jag har passat på att engagera mig i ungefär tusen saker utanför skolan har tiden varit minst sagt knapp. Det är verkligen något jag rekomenderar, det finns fantastiskt mycket möjligheter att åka utomlands, få lite bredare perspektiv på sina studier, träffa mängder med bra människor och ha kul!
Mer kan jag sammanfatta termin 3 med att, man börjar faktiskt känna att man lär sig något. Absolut inte så att man kan något, men man kan faktiskt se valfri sjukhusserie och snappa upp ett och annat. Man kan också slänga sig med balla uttryck som "Hematokrit på 46" eller "HbA1c 8,5%". Om man vill kan man köra endokrint akronymrally, där finns att välja av.
Vi har terminens tenta (28,5p) om tre veckor, just nu är jag mest frusterad över att jag inte fått igång tentaångesten än. Det är faktiskt spännande saker vi läser, men skoltröttheten börjar smyga sig på mig nu. Det tar emot att öppna böckerna, koncentrationen är inte på topp och tröttheten biter sig fast. Precis som att hjärnan inte är mottaglig för mer information just nu, som den hamnat i puberteten och gastar "Jag tänker inte komma ihåg det där nu, faktiskt!" och slänger ut de tre akronymerna du just läst genom örat igen. Tröttsamt, när man är motarbetad av sig själv. =) Sommarlov är nog välbehövigt.
söndag 15 februari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)