Rimlighet

Jag är en ganska nyexaminerad läkare på akuten. Det betyder att jag är helt beroende av stöttning från äldre erfarna kollegor. Som jag kan bolla med, ibland be dem kasta ett öga på patienten för att se så att jag inte är helt ute och cyklar i min bedömning. Allt vi gör är någon slags bedömning. En sammanvägning av mängder med olika faktorer där vi försöker avgöra, är den här personen svårt sjuk? Kan de gå hem, behöver de behandling? Måste de läggas in, och var? Kan de bli ännu mer sjuka de närmaste dygnet, vilken övervakning behöver de? Samtidigt är sjukhuset fullt, till bristningsgränsen. Vi är kroniskt underbemannande i alla yrkeskategorier. Sjuksköterskan på avdelningen som kan ansvara ensam för 12 patienter under en natt, som hela tiden måste försöka förvissa sig om att patienterna vi tar hand om inte blir sämre, att man inte missat något, dela ut mediciner, förbereda dropp, infusioner, förberedelser inför operation, röntgenundersökningar, provtagningar. Uppe på medicinavdelningen sitter en annan nyutexaminerad läkare och ansvarar för 12 patienter. Ofta med ganska komplexa sjukdomshistorier. Även där måste man tänka igen, har vi missat något? Får vi effekt av behandlingen? Behöver vi utreda något närmare? Behöver de följas upp efter att de skrivs ut? Samtal med oroliga anhöriga. Patienter, människor, är inte linjära, följer inga exakta förlopp. Bedömningen måste utvärderas hela tiden, om och om igen. Vi jobbar över, igen och igen. Och aldrig räcker vi till.

Jag jobbar kväll på kirurgakuten. Det är alltid för jävligt, för på kvällen har vi bara en kirurg. En kirurg som tar alla traumalarm (Vilket är en hel del på en fredagkväll på ett universitetssjukhus), som tar hand om alla skallskador, alla svårare sjuka kirurgiska patienter på akuten och alla andra, de som är prio 3 och sitter och väntar. Det är barn som slagit i huvudet, barn med ont i magen, 80-talister med ont i magen, njurstensanfallet som skriver av smärta. Och en doktor. Hela natten. Från 18-08.30. Mitt i natten kommer det in en trafikolycka, det tar någon timme. Och patienterna väntar och väntar. Då tar man ingen fikapaus. Faktum är att man knappt kissar för det glömmer man bort. Ibland stänger man in sig på toaletten för att man måste, bara för någon minut få sitta i tystnad. Borta från alla pip, ljud, ringande larm och telefoner. Och så fortsätter natten.

Vet du vad jag behöver för att kunna göra ett bra jobb? Jag behöver tid. Jag behöver kunna gå iväg i 30 minuter och ta det lugnt, dricka en kopp kaffe och äta en smörgås. Jag behöver en kollega till. Sjuksökterskan med 12 patienter skulle behöva en kollega till. Då hade vi hamnat i någon slags rimlighet, då hade vi fått en chans att ta hand om de människor vi har under våra vingar. Vi är alldeles, alldeles för få, överallt. Varje misstag blir ödestigert för det finns inget utrymme för flexibilitet. Vi jobbar inte bara på bristningsgränsen, vi jobbar en bit över den. En bit över där det ständigt blir patientfarligt. Och gränsen där vi slutat ta pauser, slutat fika den är så långt borta att vi knappt minns den. Det finns noll buffert i systemet. Om två patienter blir dåliga på en gång så dör den ena för vi kan inte klona oss. Vi fattar beslut lite lite lösa grunder för att det inte finns tillräckligt med tid för att tänka efter. Och vi går hem och känner oss förfärliga, dåliga, otillräckliga och livrädda för att vi skulle ha tagit livet av någon. Det har blivit vår nya gräns, i kaoset av 28 patienter, en sjuksköterska, en undersköterska och en läkare och massor med larm stapplar vi oss hemåt när det börjar ljusna och hoppas förtvivlat att vi iaf inte tagit livet av någon. När blev det rimligt?

Pojken i Hanoi

Det är brödbiten som gör det. Den lilla, tilltufsade brödbiten i den lilla smutsiga cyanotiska handen. Först ser jag den inte riktigt, fattigdomen. När han sitter på stolen och väntar. De tunna, blågrå benen, med mörkare nästan lila partier. Den stora bröstkorgen, den snabba ytliga andningen. Jag ser honom dock, det ganska stora ansiktet med de blyga ögonen. Som först inte vågar se på mig, men som efter ett tag ler tillbaka när jag ler.

Pappan lyfter upp honom på stolen, mitt emot läkaren. Han sitter som frusen, fötterna dinglande i luften med de gula smutsiga sandalerna. Han gör inget motstånd när vi tittar på hans ben, hans fingrar och händer. Men han håller krampaktigt i den halvätna, smutsiga, brödbiten och ur ögonvrån rinner tunna tysta tårar. Han ser storögt rakt fram, ut i ingenstans, när den slitna tröjan lyfts och stetoskopet förs mot hjärtat. Han förstår inte vad som sägs, inte pappan heller. De kommer från en avlägsen by, talar inte samma språk som i storstaden. Han är nio år gamal men ser ut som två och ett halvt. Trumpinnefingrarna är stora och klumpiga. Magen är svullen av vätskan ifrån hjärtat som nu inte orkar mer och har börjat svikta. Han är född med ett cyanotiskt hjärtfel, långt bort ifrån sjukhus och vård. Nu har en läkare kommit till byn och skickat dem, med hjälp av sponsring, till det stora specialistsjukhuset i huvudstaden. 

Hur har hans liv sett ut? Barn gör det där nästan ofattbara, hittar sätt att leva, skratta under alla omständigheter. Rita i marken med pinnar, bygga torn av jord, roa sig med det som finns tillgängligt för dagen. Troligen har han aldrig kunnat springa, alltid varit svag. På sitt sätt, under sina omständigheter har han levt, i en värld så främmande för mig att jag inte ens kan föreställa mig den. Men han log, på samma sätt som ett blygt barn hemma på akuten kunde ha gjort. Det universala sättet att kommunicera på, mellan olika världar.

Det finns inget att göra, kroppen har anpassat sig efter hjärtfelet och kommer snart inte orka mer. De läggs in på det stora sjukhuset. Hur de ska få veta det vet jag inte, eftersom ingen talar deras språk. Men de försvinner hastigt ut ur rummet. Han var ett barn av 30 den eftermiddagen. Men hans öde skär in i mig, etsar sig fast. När jag nästa morgon äter min frukost ser jag plötsligt den lilla smutsiga handen med brödbiten framför mig, den som han höll på att äta med stor försiktighet innan vi avbröt honom. Då känns mitt eget bröd plötsligt tjockt i munnen, jag mår nästan illa av överflödet framför mig. Den rationella förståelsen för världens orättvisa blir inte nu bara förståelse, utan en erfarenhet, en känsla rakt in i mig. Och ett ansikte, ansiktet av den lilla pojken med brödet, som inte symboliserar världens orättvisa utan är den. Är den andra sidan av vår värld, den där människan i statistiken som lever på under 2 dollar per dag. De där som du kanske läst om, funderat över. Tänkt över ekonomiska teorier eller orsaker till världens orättvisor och snedfördelningar. Hoppfullt läst Jeffery Sacks eller sett Hans Rosling och försökt förstå, förstå de där sambanden i världen som gör att värdens resurser är så skoningslöst fördelade. Men plötsligt finns han där. På riktigt. Inte en siffra hos någon med en whiteboard. Utan en liten pojke, med ett leende, en skräckslagen blick och ett öde som kunde varit ett annat.

Viktiga tankar

Det är konstigt hur en ambitiös tjej börjat beskrivas som en duktig flicka. Gärna i nedlåtande ton. Hur vi får höra att vi oundvikligen kommer gå in i väggen om vi fortsätter sådär. Vara alla till lags, jobba sådär hårt. Det förstår vi väl, små flickor? Det irriterar mig så till den milda grad att jag kunde äta upp min hatt om jag ägt en. Det är en stor skillnad att drivas av sitt dåliga samvete, känna ett osynligt krav på sig att vara till lags, att bära alla andras människor olycka på sina axlar och att ha ambitioner. Att ha ambitioner, vad de än må vara om, är i grunden en positiv drivkraft. En nyfikenhet att utforska, lära oss mer och det är inte den drivkraften som gör oss utbrända eller tärda och trötta, det är oftast känslan av otillräcklighet i en situation vi inte känner att vi kan förändra. Men det är viktigt i tanke att skilja ambitionen från det dåliga samvetet eller känslan av otillräcklighet, ambitionen är din egen som du bestämmer över. Känslan av otillräcklighet kan ofta skapas av miljön du befinner dig i och ofta är det nog så att den känslan är befogad.

Det är lätt att tappa perspektivet när man läser en utbildning där kraven är höga, men ändå inte. Egentligen är det ingen som bryr sig speciellt mycket om jag dyker upp på avdelningen eller ej. Ingen som jagar mig om jag inte är tillräckligt bra på att tolka anemiprover. Allt är ditt egna, gyllene ansvar. Ibland önskar jag att mitt studieliv haft mer inslag av hur Carters dagar såg ut i början av ER, där han jagas av sin handledare som ställer höga, nästan orimliga krav på honom. Men han bryr sig, ser honom. Mina dagar kantas av att skapa relationer till mina, för dagen nya handledare, så att de ska ö.h.t börja bry sig om att undervisa mig. Vårt kliniska utbildningssystem är nästan löjeväckande dåligt. Det finns mycket saker som späder på vår osäkerhet och oro som studenter.

Jag kommer på mig själv med att känna mig tom, dagarna kommer och går. Jag har någonslags tyst ångest för att jag egentligen inte riktigt vet vad jag ska lära mig, kraven är otydliga. Det är mitt eget ansvar att lista ut det. Det tar rätt mycket tid att lista ut vad man ska kunna i ett område där man är helt grön. Samtidigt är jag trött på klagosången, hur trötta alla är, hur jobbigt allt är. Jag har tappat perspektivet, jobbar jag hårt? Jag vet inte. Det finns inga tydliga mål, ingen ger mig feedback, jag har ingen aning. Jag byter miljö varannan dag.

En kursare till mig säger att, det har ju hänt så mycket på två år men egentligen har man aldrig haft tid att reflektera över det. Det stämmer. Det finns vissa saker man inte rationellt kan lösa genom att tänka, resonera, prata sig fram. Det finns saker som bara kräver tid. Tom tid.

På lunchrasten diskuteras planerna, för framtiden. Nästa steg liksom. När man ska göra vad. Jag tänker att det som behövs inte är en ny plan, ett nytt mål att sträva mot, arbeta hårt mot. Om man bara arbetar hårt är det tillslut det enda man kan och då måste man ha sina mål, hela tiden. Kanske är det som behövs en stund av tom oplanerad tid.

Till syvvende och sist, jag är fortfarande fascinerad, av läkaryrket, av vården. Jag ser fram emot att få nörda ner mig i mitt område, förkovra mig. Inte crash-läsa hela pediatriken på fem veckor. Ha kollegor som känner mig, som kan ge mig feedback, samarbeta med mig på riktigt. Men just nu ser jag fram emot min tomma tid, min sommar av oplanerad, kravlös tid.

Lilla fröken supermänniska

Hon är fantastiskt underhållande. En vacker dag ska jag berätta för Er om henne. Men just nu ska jag sova.

Något jag verkligen lärt mig

En sak, en mycket viktig sak jag lärt mig nu i slutet på denna termin, kanske faktiskt just nu, under de senaste dagarna, är hur viktigt det är att skilja medicinen från livet. Att verkligen, på riktigt kunna lägga medicinen åt sidan, vissa dagar, vissa stunder. Med det menar jag inte att lyckas distrahera sig - så som jag brukar göra. Trycker undan tankarna på medicinen för att gå och träna eller göra något annat. Utan lägga den i ett helt annat fack i huvudet, i sin egen hög i bokhyllan och glömma bort den. Kanske låter det som lätt vansinne, men för mig smälter de här två världarna lätt samman.
På min fritid oroar jag mig för att någon i min familj ska bli sjuk. (Jag själv är ju, motsatsen till hypokondriker och är förmodligen i det närmaste odödlig.) Jag kan träffa människor, för att umgås och slappna av och genast börja tänka på om det är något medicinskt som fattas dem. Hos alla äldre människor, har de kanske någon hjärtsvikt? Något jag borde uppmärksamma? Jag borde ju märka sådant som doktor, hela tiden. Kunna förvarna dem. Säga åt dem att gå till doktorn. Tänk om jag skulle missa något jag kunde ha förutsett? Att det blir så här har kanske sina förklaringar. Mycket sjukdom har funnits i min familj under min utbildning och jag tror att det hjälpt till för att blanda ihop dessa världar på ett högst osunt vis. Nej. Man måste få stänga av. Se en människa utan att tänka på henne som den medicinska maskinen som kan falera.
En ganska tydlig sak, för mig, är att även om jag inte varit den bästa mest diciplinerade kandidaten så har jag alltid haft denna skolångest hängande över mig. Som att jag borde så mycket mer. Den tror jag majoriteten av alla kandidater har över sig. Denna kunde tillexempel ta sig i uttryck som att jag inte kunde plocka undan alla mina tentaanteckningar från skrivbordet - förrens jag fick veta att jag klarat tentan. Detta är som spisnojja, fast, kandidatnojja. Även om jag utåt har gjort annat, verkat vara lugn och hyffsat balanserad har det alltid varit någon inre stress av att jag borde mer. Inte bara i skolväg, men generellt i livet. Jag har skrivit lite om det här tidigare, om otillräckligheten. När jag sett en film, gjort något annat har jag alltid känt det som att jag borde ju egentligen studera, repetera eller vad sjutton jag nu borde ha gjort men jag har distraherat mig med annat. Det är inte att särskilja de två världarna, det är bara att fly undan och skapar ofta en dålig spiral av ont samvete och oro. Att riktigt särsklija dessa två saker är att göra det helt, både i tanke och handling. Att städa undan sina tentakompendier, ge dem en plats i hyllan. Att inte ta med skolböckerna för att läsa lite, vart man än ska. Att i huvudet, verkligen lägga undan tankarna på medicin, skrämmande sjukdom och död till en helt annan plats. Den medicinska kunskapen är just en kunskap, att plockas fram ibland när den är nödvändig. Den ska inte genomsyra ens hela liv, ens relationer och ständigt finnas i bakhuvudet. Nu tycker du kanske, att, herregud. Det låter ju helt vansinnigt. Varför skulle studier få ta så stor plats i livet? För att medicinstuderna verkligen inte bara är studier. Förr i livet, när jag var en lyckligt ovetande liten 20 åring med rätt blå och molnfri himmel så tänkte jag inte ofta på döden. Den var väldigt långt från mig i min vardag. Idag, den här terminen har jag omgett mig av den nästintill varje dag. En ständig påminnelse om att livet är ändligt och det är viktigt, oerhört viktigt att medicinen har sin plats, inom sjukhusets väggar. Iaf för mig.

Jag är ännu nybörjare på detta. Men jag märker hur mycket lugnare jag blir när jag lyckas särskilja dessa världar åt. När jag lyckas att verkligen vara ledig. Plötsligt får jag tillbaka inspirationen till en massa saker, vill läsa märkliga böcker, se den där högen independentfilmer som ligger och väntar. Börjar skriva själv. Tänker, trivs och mår bra helt enkelt. Tentastressen blir ingen stress utan mer som, vad roligt, idag ska jag läsa en massa ortopedi så får vi väl se hur långt jag hinner. Jag blir noga att ta pauser, var 40e minut och märker hur väl koncentrationen plötsligt håller sig. Om jag ska vara alldeles ärlig känns det som att mitt liv, när jag blivit tillräckligt stressad och uppe i varv bara blir som en stor dimma av borden och måsten och otillräcklighet. Tillslut även en apati och initiativlöshet. Och en otäck, medföljande känsla av oro. Kanske kommer den här icke-hypokondrikern få sig en törn när hon ska läsa psykiatrikursen till våren. Det finns ju säkert en hel del här som inte står alldeles rätt till. ;)

24 timmar av verklighet

På AKVA svarar Anna för femte gången i telefonen, samma timme. Klockan är snart 23 och nattpasset kommer att hålla på till sju. I korridoren ligger en förvirrad dam och gråter. Kastar gång på gång upp benet över sängkanten och vill ta sig ut. Anna klämmer fast luren mellan örat och axeln och hjälper henne tillbaka i säng. Hon är van. Blandar antibiotikat med en hand och återgår till telefonsamtalet. Van att göra minst tre saker på samma gång. Men idag är hon trött.

På akuten sitter en av de mest erfarna sjuksköterskorna och ringer upp ytterligare en avdelning i jakten på en såkallad vårdplats. Så att den lilla damen i rum 35 efter 6,5 timmar på akutens hårda brits äntligen kunde få komma i en säng. Kanske tillochmed få sova en stund. Han kliar sig i huvudet och ringer till kärlavdelningen, till urologen. Sedan ringer han till AKVA igen. Anna svarar. Ja, kanske kan de försöka göra plats i akutrummet på avdelningen. Stuva om patienterna lite. Om hon inte kräver någon syrgas kan hon ligga i mitten i en fyrsal föreslår Anna. Jacob tittar ner i den gamla damens papper. Saturerar sig 92% på 4l syrgas. Den behöver hon nog.

Jag sträcker ut nacken, åt båda håll. Timmar av suturer och tiden över OP-bordet tidigare på dagen har satt sina spår. Det svider lite i axlarna. Listan över patienter på kirurgakuten har inte minskat nämnvärt sedan jag började jouren för 6 timmar sedan. Jag fyller i vätskelistan. Pratar med kirurgjouren om patienten. Ung kille, ihållande smärta i epigastriet, dunkömhet under höger arcus, frossar och har temp på 39,4 grader. Måste läggas in med IV antibiotika. Jag går bort till Jakob som just lagt på luren, han ler trött mot mig. Jag tror att han spenderar merparten av sin tid i telefon den natten, jagandes platser på sjukhuset. Patienterna ligger i sina rum och väntar och väntar.

Jag tar mig hem med sista bussen, vilket nästan kändes som formalia när jag åter står framför mitt skåp och byter om fem timmar senare. Jag sjunker ihop i mitt vita fluff av landstingspyjamas, rock och åtskilliga papper på akutkirurgernas morgonmöte. Klart och tydligt berättar klinikchefen om ledningsmötet och besparingarna. Sjukhuset går back, och har gått back de senaste åren. Nu är kniven mot halsen, anställningsstopp (Det är det nästan alltid), det är så många nollor i sparbeloppet att det nästan blir omöjligt att förstå. Alternativen att spara pengar snabbt inom sjukvården är inte många. Man kan inte stänga en akutmottagning. Lägga ner urologen. Men man kan skära bort 25% av vårdplatserna. Man kan också korta vårdtiderna med i genomsnitt ett dygn, för samtliga patienter. På en akutkirurgisk avdelning, som AKVA där Anna jobbar betyder det att vårdtiden blir 1,3 dygn istället för 2,3.

Vi sätter oss ner för att tala om döden. Med damen och hennes anhöriga. I varsin stol vid hennes säng sitter vi. Det som alla vet, men som aldrig blir riktigt verkligt förrän någon talar om det. Säger det högt i ett rum. Att inte mer finns att göra. Tårarna rinner. Genom fönstret ser man ut, in i fikarummet på avdelningen på den andra sidan. Ett gult hus mot en grå himmel. Händer hålls och vi sitter där i tystnaden, låter det ta sin tid. Undersköterskan biter ihop och sväljer hårt samtidigt som hon plockar bort den tomma påsen med antibiotika. När vi kommer ut kramar hon om Simon och säger att han är bra. Han ler försiktigt och tackar hastigt.

Påvägen ut passerar jag dem. De går, arm i arm med en filt i ena handen, han med en påse romerska bågar i den andra. Ut för att ta lite luft. Då hugger det tag i mig. Det vackra, ömsinta. Hur de går där, i den slitna sjukhuskorridoren. Med försiktiga steg, medan Anna rusar förbi dem med famnen full av paket. Simon, överläkaren, småspringer med rocken flygande runt kroppen. Och jag. I full fart påväg till min lunchlåda. I hissen sväljer jag hårt, allting kryper in under skinnet på mig. Livet, sorgen, döden. Det vackra i en filt och romerska bågar. Jag strövar genom kulverten istället för att småspringa. Och bilden av dem, påväg ut, har för evigt etsat sig fast i mig. Som en påminnelse om vad allt vi sysslar med egentligen handlar om.

Ett tack

Vi lägger pleuradrän. Övar våra suturer. Avslutar med en laparotomi. (Öppnande av buken). Grisen är intuberad och sövd. Inklädd i gröna sterila dukar så att bara buk och thorax syns. Sedan får den en överdos narkosmedel och dör. Jag och fina kursaren säger hejdå och tackar den efteråt. De andra tyckte kanske vi var lite stålliga. Kanske blir jag psykiatriker. Som tackar den intuberade grisen för hjälpen. Ibland är det en märklig utbildning detta.

Doften sitter kvar...

I näsan, långt efter att man klätt om och kommit hem från operationssalen. Ibland, dagar som dessa så är det så fantastiskt. När man får gå med en engagerad och trevlig jour, vara med ett gäng OP syrror som är alldeles fantastiska. Då lär man sig så mycket, fantastiskt mycket på en dag. Inte bara i ren fakta eller oparationsprocedurer. Utan om allt annat runtomkring, i handgreppen, hur det går till på operation, hur man tänker. Och det är häftigt att vara med när den som opererar är så van och trygg. Det är facinerade att se, hur han med lugna tag bryter loss benet runt den känsliga ryggmärgen, bit för bit, tills duran kommer fram och trycket på nerverna lättar. Det blöder endel och jag suger försiktigt över duran, tro mig, man har stor respekt för den. 2,5 timme står vi där, det känns som en halvtimme. När jag äntligen sätter mig ner inser jag att både blocksockret och blodtrycket är i botten men jag har knappt märkt av det. Jag kan inte låta bli att facineras. Och jag inser nog först när jag kommer hem exakt hur mycket. :)

Plötsligt händer det

Internmedicinkonsulten dyker upp på ortopeden och jag blir genuint lycklig över att få diskutera anemiprover och möjlig sepsis. Det fullkomligen glittrar i ögonen på mig igen och jag inser då att, med all säkerhet är det inte kirurg jag ska bli. Det är medicinare. Jag har nog egentligen alltid känt det på mig. Men nu vet jag. Och egentligen är det så självklart. Självklart att jag ska bo ibland stora böcker, långa diskussioner och grubblande över labbprover och eviga medicinlistor. Jag hör inte hemma i kirurgivärlden, slice, dice, pillra och fixa. Det har aldrig varit min grej, att vara pysslig. Sticka eller snickra. Nej. Jag har ju alltid varit en boknörd. En filosofinörd. En tankenörd. Så är det. Och det var roligt och skönt att inse, valen blir lättare. Medicinnörd. Fab! Iof är jag också akutnörd. Kanske är det det perfekta hemmet för någon som är så rastlös som jag... Återstår att se. Lovely, lovely!

Små grönklädda segrar

De två syrrorna håller patienten under varsin arm, tålmodigt väntar de medan jag med darrande händer för in den långa nålen mellan kotorna. Först segt, sedan lätt och stopp, benkontakt. Jag riktar om, samma sak. Min handledare guidar mig minutiöst. Tillslut tar jag ut nålen och palperar igen. L2, L3. Där sticker jag. Mitt emellan. Nålen går lätt in halvvägs, sedan blir det segt. Bra, ligamentet. Jag trycker vidare och motståndet släpper. Där, spinalvätska! Med än mer darrande fingrar för jag ut mandrängen helt, kopplar på sprutan och aspirerar försiktigt upp lite ryggmärgsvätska för att sedan spruta in bedövningen. Jag drar med lättnad ur nålen och lägger en kompress över stickstället. Jag tackar de två syrrorna för tålamodet och de svarar med ett bra jobbat! Min handledare slår en sterilklädd highfive över bänken och gratulerar. Jag är nästan förvånad över att det gick, pustar ut av lättnad kan inte låtabli att dra lite på läpparna. Ibland, i mitten av monsturöst långa dagar, jourer, otaliga timmar i opsalen eller på akuten får man passa på att glädjas av en liten seger. En lyckad intubering, en spinaltappning. Alla dessa skräckinjagande ingrepp som långsamt förlorar lite av sin dramatiska skräck när fingrarna en gång känt känslan. De ska alltid hanteras med stor respekt, men jag är glad att jag fått känna hur det känns. Att jag inte står på akuten i en liten stad och ska göra min första LP på en misstänkt meningit. Alla saker vi lär oss måste vi någongång göra för första gången. Att jag skulle vara bättre rustad som AT läkare än som student på termin 8 är mer än osant. Att få lära sig under ytterst kontrollerade former, med minutiös handledning är det bästa för oss och det säkraste för patienterna. Både de nuvarande och de kommande i framtiden.

Att vara sjuk

Jag har, det gör ont i mig bara att skriva det, mycket sjukdom omkring mig just nu. Hos mina allra närmaste. Hur vi hanterar att vi blir sjuka, och hur vi reagerar när vi bara handfallna kan stå bredvid är olika. Vill man veta allt om sin sjukdom? Alla sina prognoser, vilka ingrepp som sker och exakt hur? Jag trodde kanske det, men jag inser att, kanske är det inte alltid så. Kanske är det viktigaste att få fokusera på annat, på livet. Än att ge sjukdomen för mycket plats. För min del, som står bredvid, tar oron mycket plats. Ibland fyller den mig helt till bristningsgränsen och jag blir nästan handlingsförlamad, rädd för att släppa oron. På något vis rädd att om jag släpper den står jag handfallen om något händer, oförberedd. Som att jag skulle kunna förändra något i situationen bara genom att klamra mig fast vid min oro. Det är klart att det är tungt. Det är tungt att se sina nära vara sjuka, det gör ont. Men, häromdagen insåg jag något, något jag kanske tänkt men som inte varit riktigt klart. Han säger det närmast i förbifarten. "Ju mer tid jag spenderar på att tänka på sjukdom, prata om den. Ju mer tid får den ta av mig, mitt liv. Därför gör jag det inte." Det är så självklart. Det är klart, det är skillnad på att stoppa huvudet i sanden och förneka insikt. Men detta är inte det. Detta är bara ett konstaterande, ett accepterande av ett faktum vi själva inte kan påverka. Och kanske är det detsamma med min oro - ju mer tid jag spenderar med att oroa mig, vara livrädd, tänka på en oviss framtid - ju mer liv får sjukdomen ta, även av mig och av mitt liv. Och kanske, som en konsekvens, även tära på min relation till andra. Tanken stärker mig när oron hugger tag i mig, att med lite jävlarannamma kunna säga för mig själv att den där sjukdomen, den ska inte få äta mer liv eller tid av varken mig eller någon annan än det är absolut nödvändigt. Allt jag kan försöka göra, däremellan, är att leva. Prioritera det som är viktigt och kunna njuta av det.

Det här med att leva

Min vän spärrar förskräckt upp ögonen när jag säger att jag inte tror på något mer efter döden, att allt vi är är en massa kemiska reaktioner och när det är över så är det över. Upprört frågar han mig hur jag kan vara så osentimental, att tanken är skräckinjagande. Och visst är den det, jag minns när jag själv tänkte den första gången. Hur den nästan högg mig i magen, den där insikten. Den har med tiden ersatts av ett lugn och en trygghet. Allt vi har är här och nu, tiden vi lever är en ynnest, här för att nyttjas och njutas av, till fullo. Att allt har sin ände, sitt slut, sin era, är något som gör ont men som vi inte kan förändra utan får lära oss leva med och acceptera. Det är klart att det gör ont i mig, det ska göra ont i oss ibland, det är en del i att vara människa och leva. "Du är en sådan typisk.. medicinare!" utbrister min vän. "Se allt sådär, i molekyler." Jag skrattar och svarar honom att, ja visst gör jag det. Men det är inte det som gör oss till människor. Ju mer medicin jag läser, ju viktigare blir humanioran för mig. Den speglar mänskligheten och livet. Vi lever ju inte för att ta hand om våra kalknivåer, se till att vårt blodtryck alltid är perfekt och att vi äter alla alla våra vitaminer. Vår kropp är ett redskap för att kunna göra allt det andra, njuta, umgås, skriva, känna, leva. För min del betyder det att ge plats för allt det som inspirerar mig i livet, människor, litteratur, teater, resor, film. Allt.

Det där med bord.

Kirurgen ger det till ortopeden.
Ortopeden till medicinen. För det är där allt hamnar när man inte riktigt vet.
Medicinedoktorn är förfärad över att patienten varit många timmar på akuten utan PROVER! Prover.. Kirurgen ser förbryllad ut, det är ju sådant man tar för att undersöka levern. Max. Ortopeden ser än mer förbryllad ut, det är ju något man tar för inför operation. För att se om man kan göra den. Ett eller noll liksom.
14 timmar senare är patienten ännu kvar på akuten. Det som kanske hade en psykisk komponent i början har säkerligen förvärrats emedan patienten väntat ensam i sitt rum. Kanske slutar det med ytterliggare en remiss till psyk. För till det bordet är det ju en remiss tillochmed. Till en annan byggnad.
Det finns sannerligen förbättringspotential i akutsjukvården, på många områden.

Life by night

Kanske är ni nyfikna, kära bloggläsare, på vad som sker på akuten är om natten?

- Åttitalister som kommer in för att de blivit rivna av katten, kräkts en gång eller har feber.
- Personalintriger. Waow. Tårar, skitsnack och kaffekoppar.
- Det professionella. När det gäller det så gäller det. Alla kan sitt till 110%. Det går fort. Sorlet tystnar och alla arbetar fokuserat.
- De gamla. Som kommer från boende när döden är nära. Kanske för att vi inte vågar släppa.
- Det som skär i hjärtat, de unga, olyckorna, brännskadorna, damen som legat ute hela natten och inte blivit funnen på mången timme.
- Hjärtinfarkten, tian, stroken.
- De många, många intoxerna. I alla åldrar.
- De unga, med den tomma blicken och armarna fulla av skärsår.
- 90-talisterna med mer än 2 promille som ligger och ylar ett par timmar innan de somnar och blir RLS 7.
- Etylikerna som trillat och sys ihop. Eller staplas för den delen.
- Panikångesten som får stesolid och åker till psykakut.
- De otaliga benbrotten, brutna armarna och axlarna som farit ur led.
- Godispåsar, trötta jourer och långa listor på patienter som väntat för länge.
- Kattbett. Otaliga. Speciellt en natt. Fullmåne?
- Buksmärtorna som får en cocktail och går hem.

Det är lättare nu. Jag är inte riktigt lika vilse längre. För varje natt känner jag mig lite mer hemma ibland nålarna, blodet, valfria exrementer, ringer-acetat, katetrar och aktivt kol. Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på en liten månad, så mycket mer handgripligt än jag någonsin skulle kunna lära mig som kandis. Blivit tryggare med så mycket. Jag har genomgått skräcken att vara ensam med en patient som plötsligt blir riktigt sjuk, det hårda i att bli utskälld, genomlevt landstingsfrustrationen, sett hur hårt alla sliter, hur hårt underläkarna kan hamna i kläm, känt värmen när man gjort något bra, paniken när man tror att man gjort något fel, rädslan i att göra saker första gången. Jobbat med fantastiska uskor och syrror som har lärt mig så mycket mer än att koppla ringer. Framförallt har jag träffat otaliga, otaliga patienter, som varit oroliga, arga, glada, tacksamma - och jag har insett att man aldrig är ensam.

Ett råd på vägen

Det här med att bli bra på att arbeta inom vården, med människor.
"Läs mycket böcker, se mycket film, lyssna på mycket musik."

Sant, så sant.

Nätter av väntan

Blicken jag får är smått desperat när jag säger att hon måste vänta längre, att jag just nu inte kan göra något åt att hon har ont. Det ringer igen på nästa klocka, de är upprörda, väntat i många timmar. Jag förstår det gör jag. Jag blir lika frustrerad.
Det ringer och ringer och ringer. Jag springer mellan patienterna, mest för att lugna och förklara för dem att de inte är bortglömda även om de varit på akuten i 8 timmar. Anhöriga står i dörröppningen och dess vakande blickar följer mig i allt jag gör, ringer röntgen, tar blodprover, pratar med sjuksköterskan. De följer mig när jag äntligen sätter mig ner för att dricka en halv kopp kaffe och kasta i mig en mealbar. Det känns hopplöst, riktigt hopplöst. Jag kan inte annat än beklaga, beklaga väntetid, beklaga att de inte får äta, att jag förstår deras oro. Låta dem ventilera av sig. Men det tar mycket energi att ta all den frustration som fullkomligen rinner ur några av patienterna. Jag fylls till bristningsgränsen och vet knappt hur jag ska hantera det. Mitt i denna röra vet jag inte heller riktigt hur alla rutiner är, jag måste hitta någon att fråga. På natten är vi få och patientflödet är ibland lika stort som under kvällen långt in på natten. Som undersköterska jobbar jag med en sjuksköterska och tillsammans bollar vi 9 rum samt upp till 6 väntrumsplatser. Oftast är det samtidigt ca 12 patienter där det kan vara allt - toalettbesök, urin och blododlingar, assistans vid stygn, såromläggningar, rektoskopering, ta kontroller, EKGn, lugna, förklara, prata med anhöriga, sätta kateter, ordna med transport till röntgen, boka röntgentider, sitta i kaoset av att försöka hitta en vårdplats i det helt överbelagda sjukhuset, rapportera över och ordna transport till avdelning. Varje gång ett rum töms fylls det genast upp av en patient som väntat en god stund. Jag är massivt trött. Trött för att frustrationen är stor, trött för att jag fortfarande inte kan och känner mig trygg med hur allt fungerar. När klockan blivit sju ser jag min halvätna mealbar och den fulla kaffekoppen på bordet och inser att jag knappt ätit något under det 10 timmar långa passet. Hem, för att sova. Vila huvudet, koppla bort.
Inte allt är såhär mörkt. Men idag var det tungt. Idag är jag trött.

Jag med!

Det är en perfekt försommarkväll. Vid busshållpatsen i kvällssolen står de uppklädda och väntar. Några hand i hand. Den stora prickiga klänningen flyger i vinden och de bara benen vittnar om stundande sommarlov, kvällar med grillning, vänner, ett glas vitt. I alla åldrar står de där, p åväg ut från stan. Lite strålande, som att de dammat av sig vintern och plötsligt blivit rosiga om kinderna igen. Som att livet är lite lättsammare, sinnet lite ljusare. Det medelålders paret skämtar glatt med mig och jag undar vart de är på väg. Ut för att sitta i en trädgård någonstans? I den där samligen står jag. Med ryggsäcken på ryggen, matpåsen och kaffetermosen i hand. Egentligen höll jag inte ut tillräckligt länge på biblioteket idag, jag borde suttit till iaf 21 men tröttheten tog över, värkande axlar gjorde sitt och plötsligt gav jag upp mitt i epilepsikapitlet och gick ut i kvällssolen.
Flickan i den prickiga klänningen skrattar brevid mig och kramar om killen i solglasögon och shorts vid sin sida. De ser upprymda ut, förväntansfulla. Och jag.. Ja. JAG VILL OCKSÅ GÅ PÅ KALAS! HALLÅ! JAG MED! Jag vill sitta i en trädgård i goda vänners lag, dricka lite vin och njuta av kvällsbrisen. Men jag har spenderat dagen med att pressa in neurologiska åkommor i huvudet. Igår googlade jag så fruktansvärt mycket hemska, HEMSKA bilder på nekrotiserande faciiit och annat otäckt att jag faktiskt var tvungen att pausa och googla kattungar+funnycats+ihascheezburger i 20 minuter för att återställa mig. Sen.. När det blir sommar, och tentan är över. Då ska jag med hala fram min prickiga klänning och gå på kalas. Faktiskt.

Den bloggande sjukhusvärlden

Jag har tänkt mycket över det här med den bloggande sjukhusvärlden. Hur den blir hårt kritiserad. Vissa saker är tydliga och självklara, man ska som patient aldrig riskera att bli uthängd eller känna igen sig själv i en blogg på nätet. Men ibland uppfattar jag det som att det som mest tabu är när man blir personlig. Det är en stor skillnad på att ha en professionell roll och att tala om hur en medicin må vara bättre än den andra, behandlingsval vid AKS eller vad det än må vara och att delge det personliga, för självklart påverkas man av den miljö man befinner sig i, de patienter man träffar, den otillräcklighet eller frustration man själv kan känna. Över arbetssituation, patienter man inte når, eller glädjen i de möten som slutar lyckligt. För mig är det viktigt att försöka vara medveten om vad mina egna känslor är i de situationer jag möter, för de finns ju där. Det är jobbigt att ställa jobbiga frågor till en patient, det är lätt att man själv distanserar sig eller vänder sig bort just för att man själv känner obehaget i maggropen, när det är just då man måste vara som mest närvarande. I den situationen handlar det aldrig om mig, det handlar om patienten, det är ett gyllene rättesnöre att ha med sig. Men självklart känner man, upplever saker och förändras. Ibland lämnar jag sjukhuset full av vemod, med en stor klump i halsen. Ibland blir jag förvånad när jag möter den vanliga världen utanför påvägen hem, som att jag hade glömt den ett tag, tittar på människorna med barnslig lycka. De som är friska, lever sina liv. Bekymmerslöst. Ibland lämnar jag sjukhuset full av liv, upprymd och tillfreds.
Vi kan lära oss mycket av varandra, både att dela med oss av det medicinska, fallen vi möter och de personliga erfarenheter vi får bära med oss. Det skapar en transparens, kanske är det det som skrämmer ibland. Mellan sjukhusvärlden och resten av samhället. Det är bra.

Att alltid ta sig tid

Ibland är det svårt, när patienterna hopas på rad, alla är trötta av den långa väntan som är akutens kännetecken. Då är det lätt att börja rusa iväg och känna att allt måste gå snabbt snabbt. Men du kan inte göra mer än att ta hand om den patient du träffar just nu. Där måste man alltid ta sig tiden. Till att lyssna, tänka, kontrollera, förklara. Medicinen måste alltid utövas med försiktighet, ödmjukhet och lugn så att vi lyssnar ordentligt på hjärtat, på lungorna, på patientens historia. Ger oss själva en chans att tänka efter, ställa rätt frågor. Det låter självklart, men när 30 patienter står på rad, sjuksköterskan vill veta vad som ska göras, patienten är urled av väntan, just i de situationer är det både som viktigast och som svårast att ta sig tiden. Jag kommer behöva påminna mig själv om det, ofta.

Tvivel

Jag läser detta på dn. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hard-kamp-for-en-sjuksang-i-sverige
Bilden är bekant, mer än bekant.
Jag sitter omgiven av högarna av böcker och kompendier och läser till tentan.
Jobbar mina dagar på akuten.
För första gången tvivlar jag, på riktigt. Klarar jag verkligen av det här? Kan man verkligen göra gott?
Jag vet inte. Det känns övermäktigt, med all kunskap och vad man ska göra sedan. Som att man blir en kugge i ett enormt maskineri, där saker hanteras på löpande band där humaniteten ibland försvunnit. Det låter som hårda tunga ord. Kanske är det bara en insikt om hur sjukvården faktiskt fungerar och dess begränsningar som jag just nu lär mig. Men jag vill inte att det ska vara så, känner mig som ett argt barn som just lär sig att inget varar för evigt, att hamstrar dör och att världen inte alltid är rättvis. Jag har alltid tänkt mig att man kan göra mycket i det där mötet med människor, lite oberoende av hur systemet runt om ser ut. Att man får försöka, så gott man kan, att inte bli påverkad av att förutsättningarna inte alltid är de bästa. Men, idag hopar sig faktiskt tvivlen. Och kanske är det gott. Man måste få tvivla också ibland.