Blicken jag får är smått desperat när jag säger att hon måste vänta längre, att jag just nu inte kan göra något åt att hon har ont. Det ringer igen på nästa klocka, de är upprörda, väntat i många timmar. Jag förstår det gör jag. Jag blir lika frustrerad.
Det ringer och ringer och ringer. Jag springer mellan patienterna, mest för att lugna och förklara för dem att de inte är bortglömda även om de varit på akuten i 8 timmar. Anhöriga står i dörröppningen och dess vakande blickar följer mig i allt jag gör, ringer röntgen, tar blodprover, pratar med sjuksköterskan. De följer mig när jag äntligen sätter mig ner för att dricka en halv kopp kaffe och kasta i mig en mealbar. Det känns hopplöst, riktigt hopplöst. Jag kan inte annat än beklaga, beklaga väntetid, beklaga att de inte får äta, att jag förstår deras oro. Låta dem ventilera av sig. Men det tar mycket energi att ta all den frustration som fullkomligen rinner ur några av patienterna. Jag fylls till bristningsgränsen och vet knappt hur jag ska hantera det. Mitt i denna röra vet jag inte heller riktigt hur alla rutiner är, jag måste hitta någon att fråga. På natten är vi få och patientflödet är ibland lika stort som under kvällen långt in på natten. Som undersköterska jobbar jag med en sjuksköterska och tillsammans bollar vi 9 rum samt upp till 6 väntrumsplatser. Oftast är det samtidigt ca 12 patienter där det kan vara allt - toalettbesök, urin och blododlingar, assistans vid stygn, såromläggningar, rektoskopering, ta kontroller, EKGn, lugna, förklara, prata med anhöriga, sätta kateter, ordna med transport till röntgen, boka röntgentider, sitta i kaoset av att försöka hitta en vårdplats i det helt överbelagda sjukhuset, rapportera över och ordna transport till avdelning. Varje gång ett rum töms fylls det genast upp av en patient som väntat en god stund. Jag är massivt trött. Trött för att frustrationen är stor, trött för att jag fortfarande inte kan och känner mig trygg med hur allt fungerar. När klockan blivit sju ser jag min halvätna mealbar och den fulla kaffekoppen på bordet och inser att jag knappt ätit något under det 10 timmar långa passet. Hem, för att sova. Vila huvudet, koppla bort.
Inte allt är såhär mörkt. Men idag var det tungt. Idag är jag trött.
2 kommentarer:
Ett tips är att äta på toaletten! Om personaltoan är tillräckligt fräsch är det definitivt värt det. Hoppas du kommer in i det snabbt så du känner dig tryggare.
Ibland är det väldigt tungt, och att möta både frustrationen, irritationen och besvikelsen från patienterna gör det hela än värre. Och otillräckligheten, att hur mycket man än gör och försöker så räcker det inte till. Det kan knäcka den bäste.
Skicka en kommentar