Den första

Det blir många första gången i livet, första skoldagen, första kärleken, första gången man möter döden, första gången man elkonverterar. Alla gånger lär man sig något, utvecklas. Så även av min av första kuggade tenta. Konstigt nog känns det alldeles utmärkt, nästan som en frihet, inte längre fast i den där duktighetsbubblan. Ha! Det känns skönt för jag kan inte längre använda mitt fläckfria tenta-reckord som någonslags hävdelsebevis för att jag kommer bli en duktig doktor, luta mig tillbaka på det och tänka "Ja, men jag gjorde faktiskt allt de bad mig. Jag var faktiskt duktig." Vi vet alla att det inte är så. Gedigen kompetens är en självklarhet hos en praktiserande läkare, men hur denna kunskap förvaltas och omsätts kräver något av oss som människor. Det kräver att vi alltid bryr oss, alltid är ödmjuka och alerta, aldrig tror att vi kan luta oss tillbaka och vara lugna och trygga eftersom vi ju satt alla tentor på läkarutbildningen, eller vad vi annars må använda för att hävda vårt tillbakalutade existensberättigande. Nej, jag skämms inte ett smack för det. Även om jag vet att det finns de på utbildningen och säkert ute i världen också som ser det annorlunda, ser det som ett misslyckande och som något som blivande läkare inte ska göra. Och pressen är verkligen stor här på utbildningen, vi har en tendens att vara grupp A personer, personer med drivkraft och som aldrig misslyckas. Kanske lägger för många av oss alldeles för stor del av vår identitet och självbild i just detta, att alltid prestera och alltid lyckas. Men motgångar sker i livet, det är inte hela världen. Det gäller att hålla perspektivet för vad som är viktigt. För mig är det viktigt att bli en så bra läkare som möjligt när jag kommer ut och då känns det bra att kraven är höga, det ska de vara. Jag skriver hellre om en tenta, läser lite till och känner mig trygg med mina kunskaper än känner att jag slipper undan för lätt. Nu är det såklart praktiskt inte så roligt att ha en helterminstenta efter sig, speciellt inte när man efter tre dagars jullov kastar sig in i nästa termin där tempot är än högre. Så, varför kuggade jag? Var jag lat och ointresserad? Nej, inte speciellt. Men jag var ganska trött. Jag tyckte mer om att hänga på avdelningarna och akuten och få träffa patienter, se hur man arbetade än att läsa den stora rosa internmedicinboken. Den första kliniska terminen var tung, det var mycket tid i skolan och jag förstod inte riktigt hur jag skulle läsa heller. Det är annorlunda från hur man bankar in de prekliniska terminerna i huvudet. I slutet av terminen orkade jag inte heller uppbringa den där tentahetsten över julen, som förmodligen kunde tagit mig i hamn även om jag inte läst tillräckligt under terminen. Men jag ville spendera tid med min familj, umgås med dem eftersom jag ser dem så sällan. Medvetet val och inget jag ångrar. Det finns faktiskt andra saker i livet som är viktiga för mig utöver den här utbildningen. Så, jag firar tentamissen med ett glas rött och glädjer mig att jag fått energi till nästa termin, både genom att jag fått lite perspektiv på min tillvaro och en spark i änden. Det behöver jag emellanåt.