På expedition

Jag spenderade min sista vecka av internmedicinplaceringen i andra änden av landet, bokstavligen. Kallt, vitt och mörkt var det. Och ohyggligt lärorikt. Det gav ett mycket större perspektiv i vad det innebär att praktisera medicin än som ges på universitetssjukhusen, där patienterna lätt blir diagnoser med remisser i handen. På ett litet sjukhus måste man tänka själv, fullfölja många behandlingar som kanske annars hade remitterats vidare. Där fanns också en sådandär riktig allmänkirurig, dessa som nästan är ett utdöende släkte, som kan operera det mesta och det blir hyffsat. Jag har tänkt mycket på det. Det där att det blir hyffsat. Att vården alltid handlar om att hjälpa människan tillbaka i livet. Vissa saker är tillräckligt bra för att fungera och då kanske man ska nöja sig med det. Om någon koloskoperar en gång i veckan blir de kanske inte riktigt lika vassa som de som gör det hela dagarna på universitetssjukhuset, men denna läkare som koloskoperar en gång i veckan har en ofantlig fördel. Oftast är man bredare i sin medicinska kunskap, man kanske känner patienten och har en större helhet. Denna helhelt som är så ofantligt viktig, som gör att vi inte bara behandlar remisser, eller efter PM utan att vi faktiskt väger in patientens liv i utövandet av medicinen. Detta finns i högre grad bevarad på landsbyggden. För mig som student är det tacksamt, det är lättare för mig att följa hela processen, förstå varför man fattar vissa beslut. Utöver det, som alltid, så är det spännande att komma till ett nytt ställe, få ställa sig på akuten och plötsligt ja, lära känna samhället från ett helt annat perspektiv. Inte bara som besökare utan faktiskt få ta del av människornas liv och öden. Spännade är det, medicinen och världen. :)