Om läkarutbildningen

Sedan jag började blogga har det dykt upp en hel del besökare här, jätteroligt! Så efter önskemål kommer här ett litet inlägg om läkarutbildningen.
Läkarutbildningen skiljer sig åt en hel del beroende på studieort, idag jobbar alla orter utom Göteborg med någon form av PBL - problembaserat lärande. I Lund där jag läser har man använt PBL en längre tid. För min egen del trivs jag jättebra med PBL, det är roligt, man får interagera med andra och befästa sina kunskaper på ett bra sätt. Den första terminen i Lund har helt ärligt, inte varit speciellt betungande. Man har god tid på sig och fouks ligger på att få en övergripande förståelse, inte alla detaljkunskaper. Det var nog ingen av oss i klassen som spenderade 40h/vecka på studier under första terminen - även kursledaren påpekade detta och sa att det är upplagt lite så med vilje. Dock har jag pratat med studenter på de kliniska terminerna, från termin 6, där många av dem verkar spendera ca 50h/vecka på sitt skolarbete. Så jag förväntar mig verkligen att det blir tuffare längre fram. Det verkar också skilja sig endel mellan studieorterna.

Det är många i min klass som är lite äldre och har gjort annat, man har verkligen alla möjligheter om man vill, finns en hel del härliga bevis på det i min klass. Det verkar finnas en föreställning om att läsa på läkarutbildningen är jättetufft och tar upp hela ens liv, och, det är en hel del saker att hålla i minnet men studieteknik lär man sig. Jag tror den stora delen handlar om att faktiskt utbilda sig till yrket, lära sig hantera svåra situationer, bemöta människor med sjukdom eller som befinner sig i kris. Att göra det tror jag kräver mycket av en själv. Risken är nog snarare att det kan kännas så överväldigande att det är väldigt lätt att dras in i det och alltid jobba. Vi får se vad jag säger om fyra år eller så.
För mig har det inte handlat så mycket om att "klara tentan", det jag lär mig nu ska jag ju faktiskt använda. Vilket, om jag ska vara helt ärlig kan vara lite svårt att se när man vänder upp och ned på biokemiboken och tänker att det kanske blir mindre kryptiskt så. Det tror jag iaf kommer bli tydligare högre upp i utbildningen. Det är också helt orimligt att man ska behärska allt, man får helt enkelt lära sig att ha tillit till sin förmåga att lära sig. För det kommer man nog få göra resten av sitt yrkesliv.

Några har undrat om det går att kombinera utbildningen med arbete, eller med barn. Mitt svar på det är nog att allt går om man vill. Och, det viktigaste av allt - läkarutbildningen är bara början, yrket kommer förmodligen kräva mycket av dig under resten av ditt liv. (Beroende på var du väljer att jobba, men, jag frågade en specialist på sjukhuset hur lång tid det tog innan hon kände sig någotsånär säker på sitt yrke. Svaret jag fick var efter 10 år som specialist. Det tål att minnas.) Jag tror att man kommer behöva ha en balans i livet, många av de jag möter på min utbildning är högpresterande människor som kan jobba 25h av dygnets 24 utan att blinka, men det håller inte ett helt liv. Inte för någon. Jag tror det är bra att hitta en balans mellan skola och resten av livet redan under grundutbildningen, annars är det lätt att fastna i ett "Jag ska bara bli klar först." "Jag ska bara göra min AT." "Jag ska bara göra min ST" och vänta nu, hej och hå, så hade det gått 15 år. Nej, utbildningen är inte övermäktig, och det är absolut inte omöjligt att kombinera den med något. Jag skulle tillochmed rekomendera det, ska man arbeta med det resten av livet och trivas så tror jag som med allt annat, vem man än är och gör, så gäller det att trivas. Och en stor del av det är att ha en balans mellan skola, yrke och allt annat väsentligt.

Kram på er som hört av er och lycka till!

Ps. Magnus, du undrade om sommarjobb med, lovar att skriva en update om det nästa gång... =) Ds.