Tankar...

För en tid sedan läste jag en intressant artikelserie i DN om en ung ST-läkare. Länk
Tiden innan jag påbörjade min utbildning och naturligtvis även nu försöker jag förkovra mig i information om läkaryrket och yrkesrollen. Vad är en bra läkare, och hur blir man en sådan? Det är sådana underbara idealistiska mål man får och bör sträva efter på termin 1 tycker jag, förhoppningsvis hela sin yrkesutövning. Ju mer jag läser får jag en bild av dagens yrkesroll inom den svenska sjukvården, en bild som tydligare återspeglar en miljö med hårda sidor, kantad av ett kulturarv som kan vara svårt att förändra.
Vissa drag verkar man finna gemensamt hos många nyblivna läkarstudenter, de är många flitiga och tjästvilliga människor med ett fantastiskt duktighetskomplex. Rädslan för att säga, jag vet inte, kan inte, förstår inte är något som knappt existerar i denna värld. Redan inskolade i detta ifrån tidigare skolerfarenheter, späds detta på ytterligare när alla dessa personer sätts i samma klass. För min egen del har jag växt upp i ett genomhumanistiskt hem där uppmaningarna löd "Var en god människa." "Människa över auktoritet." "Det finns andra sätt att lära sig utöver skolan." Att mäta framgång i annat än betyg och bekräftelse från ett skolsystem. Inte så sagt att jag på något sätt är befriad från detta duktighetskomplex, men jag gör mitt bästa för att hålla dessa värderingar i bakhuvudet och mäta mina duktighetsframgångar efter denna skala istället. Resultatet betyder något, inte bekräftelsen. Så är det faktiskt, det kan vara en hård insikt att möta när man kämpat sig blind för att vara duktig, bli bekräftad. Man har inte tjänat på att ta konflikter, det är inte det som gjort att man kommit dit man gjort. Kanske är det tillochmed så att man kommit dit för att man _inte_ tagit konflikter. Har man haft stor tilltro till systemet och dessutom varit framgångsrik inom det, varför då ifrågasätta det?

Jag hade en god vän under min uppväxttid som numera är undersköterska. Hon var den som alltid tog konflikterna, den som ställde sig upp först när något skedde hon tyckte var fel. Ofta hade hon rätt. Hon var en riktig hjälte, stod på de svagas sida och skrek dessutom högt om det. Jag blev snabbt diplomaten i dessa konflikter. Som alltid, den förtroendeingivande och resonerande som pragmatiskt försöker bemöta problemen och hitta en lösning.
Jag har aldrig velat stå på en pedistal, jag tycker det verkar fruktansvärt beklämmande på alla sätt. Jag ser helst inte heller att människor omkring mig gör det heller. Fullkomligt meningslöst och irrationellt i min mening. Det jag minst av allt ser är att någon sätter mig på en pedistal.
Första gången jag bemötte detta var under termin 1. Den första praktikdagen på ett äldreboende träffar jag min handledare, en undersköterska i min egen ålder, hon tar emot mig vänligt, men tillägger hastigt "Jag är ju så dåligt på sådanthär att handleda." Hon föser in mig i ett badrum med en äldre naken kvinna och ger mig en tvättlapp. "Jahaja, bara att sätta igång." Uppmanar hon. Förvirrad och valhänt står jag där och tittar på den äldre damen. Varför visade hon mig inte? Hade hon några bra tips, hur brukar man tvätta en gammal naken människa? Jag har ingen aning, jag kan ju anta med mitt sunda förnuft men, hur kommer det sig att hon bara lämnar mig där och går? Var det för att hennes kunskaper, ansåg hon själv var så basala att de inte var värda att nämna till mig, för de måste jag ju redan veta? Eller var hon helt enkelt bara trött på att handleda vilsna studenter, hade en dålig dag?
Vid frukostbordet kommenterar hon sedan dagens senaste kändisskvaller och tillägger "Åh, men det är förstås inget du bryr dig om." Jag är notoriskt icke-intresserad av kändisskvaller, jag har inte den blekaste aning vad som pågår i kändissfären. Men just då bannade jag nästan mig själv för att jag inte hade det. Plötsligt blev detta ett mått på vår skilnad. Med mig i närheten kunde man inte disskutera de vanliga sakerna vid frukostbordet längre. Kulmen nårs när hon tillägger "Jag vet inte vad jag ska kunna lära dig egentligen, du är ju läkarstudent." Uttalandet bemöttes med chock från min egen sida. Hur blev jag plötsligt stoppad i det här facket? Hur gick det till att hon, som jobbat inom äldrevården i 10 år anser att hon inte har något hon kan lära mig? Min tafatta respons blir ett överväldigande "Självklart har du massor att lära mig!". Om hennes arbete, yrkesroll, omvårdnaden. Jag kände mig mer förvånad och förvirrad än något annat efteråt. Hur kan det vara möjligt att människor förminskar sig själva vid blotta titeln hos en person? I stor kontrast till den något äldre undersköterskan som genast lyser upp då någon visar intresse för hennes arbete, genast visar mig och delar med sig, ger goda råd och vi har riktigt roligt. Hon tar stor stolthet i sitt arbete, och det med all rätt! Trygg i sig själv och utan behov av att rangordna. Vilken lyx att få arbeta med så lugna och trygga människor. Jag är fruktansvärt ovan och valhänt och mina händer som bär rosa märken av överstrykningspennor lyckas inte få många saker rätt på första försöket. Men hon hjälper mig och tillsammans löser vi det så att det blir så bra för patienten som möjligt.
När jag läser om unga läkares vardag, hör historier som "Klara"s ovan i DN kan jag inte hjälpa att tänka på undersköterskan som gav mig tvättlappen och gick. Kommer någon en dag lämna mig med nålen att punktera knät och gå? Hur reagerar jag då? Det verkar, sett med naiva nya ögon utifån finnas en stor befäst utpräglad kultur inom vissa delar av vården. Säkerligen med stora undantag för olika avdelningar och individer, men trots detta ett vanligt och nästan accepterat arbetsklimat från ledningsnivå och äldre kollegor. Hur hanterar man det? Man måste vara väldigt utsatt som student eller ung läkare i en sådan situation, speciellt om man har ett utbrett duktighetskomplex och vill vara alla till lags. Jag har ingen aning om hur jag skulle hantera det, jag ska försöka sträva efter att ställa mig stadigt med båda fötterna på jorden och alltid tänka utifrån patienten. Patientens välbebefinnande och vård måste ju alltid komma först, och förhoppnignsvis kan det agera en riktighetskompass när man står i en situation där relationerna plötsligt kan förvilla omdömmet. Som min vän antropologen sa, det är oändligt svårt att urskilja kulturen när man befinner sig mitt i den, då behöver man en tråd att följa.