Ibland är det som om medicinen skänker en perspektiv på ens eget liv. I människorna man möter, platserna man får se, öden och upplevelser så efrar man så mycket genom andra att det ibland ger mig ett helt annat lugn än tidigare i livet. Jag kommer hem och sätter mig i soffan, i tystnaden och känner mig tacksamt lyckligt lottad över så mycket saker. Plötsligt ställer jag inte lika stora hetsiga krav på mitt eget liv, slutar leta efter perfektionen. Det är svårt att sätta i ord. Det är bara ett perspektiv som medicinen ibland för med sig, iaf för min del. Jag vet inte vad vi strävar efter ibland. Vad för saker som egentligen är så viktiga för oss, eller som upprör oss så. Fläckar i soffan? Att saffranen är slut i butiken, att mobilen har slut på batterier? Det mesta är oväsentligt. Den här idén om att vi ska kunna göra perfekta val i livet som sedan ska göra oss lyckliga är lite farlig, kanske slutar vi aldrig sträva. Kanske är gräset alltid grönare någonannanstans. Och var hittar man egentligen perfekta gräsmattor? På golfbanor. Jag vill iaf inte ha en golfbana, jag föredrar mitt gräs lite rödgult, gärna med en släng av ogräs. Precis sådär som verkligheten i allmänhet. Nyanserat, ocensurerat inte tillgjort och articifiellt.
Jag är tacksam för allt jag får lära mig, alla människor jag får möta, uppleva allt jag får uppleva. Får den ständiga påminnelsen om att livet är förgängligt, att allt dör och påminnelsen om vad som är viktigt. Ibland är det tufft, ibland gör det ont, ibland blir jag arg, ibland känner jag mig urusel, otillräcklig. Men så är det ju, illusionen av att vi ska vara lyckliga jämt är nästan en plåga. Så fungerar vi inte som människor, och inte livet i allmänhet. Precis som gräsmattan med ogräset i.
2 kommentarer:
Åh, du sätter ord på det så vackert! Och jag tror det är precis det som gör det fantastsikt, det här jobbet. Att man, både när det känns fantastiskt och när det gör ont, får vara mitt i det, livet. Att man alltid, oavsett hur, berörs, och aldrig går genom dagen utan att känna. Det är i alla fall vad jag hoppas på!
Tack för att du skriver, och gör det så bra!
Jessica: Men tack för den fina kommentaren, det värmer ju så! Visst är det så, du som också gick från ett annat liv i företagsvärlden, att det man började leta efter var saker som var påriktigt, verkliga människor, verkliga saker i livet. Och precis det där var mitt mål med, eller är fortfarande, att aldrig gå igenom dagen utan att känna. Det händer ibland, ibland när dagarna blir som "En dålig kandidat", men jag känner mig ju iaf dålig, haha. Något som känns och som kan förbättas och förändas. Det är aldrig apatiskt, tomt och ingenting som jag kunde känna det ibland i företagsvärlden. Vi får se var vi hamnar, spännande är det. =)
Skicka en kommentar