En krock med verkligheten

Jag är fullkomligt slutkörd där jag står i kön på kaffestället. Veckan har varit lång och jag har precis hunnit hem för att raffsa ihop min packning, någotsånär lyckats förutse vad jag kan tänkas behöva under helgen i form av böcker och kompendier. Och ja, kläder. Tar man bara jeans och svarta tröjor går allt att kombinera och man behöver inte tänka så mycket. Håret är som vanligt en katastrof värdig Ronja Rövardotter endast vagt kontrollerat av två hårsnoddar och ett antal hårnålar. Sminket är halvdant efter en lång klinikdag och var kanske inte imponerande till att börja med när det haffsades på ett lager mascara samtidigt som morgonkaffet inhalerades imorse. Det värker lite i fötter och i axlar av att ha stått i många timmar under dagen och sömnbristen gör sig påmind både i ringarna under ögonen och det smått desperata kaffebehov som drivit mig till kön med all min packning. Då dyker hon upp bakom mig, brunt hår, lite längre än mig själv. Små pärlörhängen i öronen, en absolut oklanderlig sminkning, den exklusiva men sobra läderväskan i ena handen och en lång mjuk halsduk hafsigt slängd runt halsen. Jag lovar att hon aldrig försover sig, aldrig glömmer sina nycklar innan hon går ut genom dörren. Hon ler mot mig "Ja, du var visst före." Jag ler hastigt tillbaka, beställer mitt kaffe och hör henne beställa en latte när jag klämmer på locket på takeaway muggen. Jag kämpar upp väskan på axeln med ytterkläderna hängda tvärs över den och balanserar kaffet i andra handen, naturligtvis misslyckas jag till hälften och två överstrykningspennor kravlar sig ut ifrån ytterfacket på väskan och faller i golvet. Tröttheten svider i mig när hon går förbi, svarar i mobilen i sitt handsfree och skrattar åt något någon sa i andra änden. Krocken är fullkomlig. Jag som rest massor, jobbat i en värld full med exklusiva kostymer och nu bytt ut det mot något för mig sannerligen mycket mer verkligt och äkta, jag, som brukar känna mig lugn och ganska hemma i de flesta situationer känner mig plötsligt som ett vrak. Ett vrak som aldrig hinner sminka sig, inte brukar ägna mitt utseede många tankar på ett dygn. Som antingen befinner sig i pyjamasoutfit eller i träningskläder, som packar jeans och svarta tröjor för att inte behöva ägna packningen mer än 30 sekunder. När dagarna spenderas på sjukhuset glömmer jag bort att den där världen finns. Där människor är friska, handlar taxfree, shoppar nya skor, matchar sin outfit och har en perfekt sminkning varje morgon. Den världen känns nästan overklig för mig. Samtidigt önskar jag att jag hade lite mer av henne, att jag inte stod mitt i den här världen som ett UFO med håret på ände. Och i samma stund är jag glad att det är precis så det är, det är precis så jag vill att det ska vara. Jag har aldrig kännt mig hemma i världen av perfekta sminkningar och har aldrig velat bli hemma i den heller. Samtidigt får jag en påminnelse om att jag faktiskt kunde ta mig till frissan, köpa ett par nya stövlar, ni vet, göra sådana alldeles normala saker som borde gjorts för längesedan. Balans är bra i livet, åt många olika håll och kanter.