Badrumssång och pytt i panna.

Hon tittar glatt upp på mig ifrån toalettstolen, studsar lite där hon sitter och nynnar glatt. Så fort hon rör sig går det hastigt, som om benen var fulla med sprall trots att åren närmar sig 90. Plötsligt vänder hon sig till mig och frågar samma fråga hon ställde för två minuter sedan. Jag ger henne samma svar. Hon verkar nöjd. Undersköterskan som instruerar mig är guld värd, skrattar och kramar. Vi fnissar alla tre. Sjungandet fortsätter, håret kammas, kläderna åker på. Sist kommer läppstiftet, och halsbanden såklart.
På bordet i nästa rum ligger ett telegram, undertecknat Carl Gustaf och Silvia. Gratulationer på 100 årsdagen. Benen är smala och bär inte riktigt längre. Vi hjälps åt att flytta henne, en suck av lättnad att få sitta i rullstolen.
I det trejde rummet gör det ont, jag smörjer in ryggen och värmer med händerna. Klär på så varsamt jag kan.
I samlingsrummet äts det mat. Det får ta den tid det tar. Det får allt här. Vart skulle vi ha brått?
Ute skiner vårsolen, blommorna beundras och en förnöjd suck kommer ifrån rullstolen framför mig. Inte allt är sammanhängande, men det spelar ingen roll. Skrattar vi så skrattar vi, att ingen vet varför är mindre viktigt.
Det är mycket kramar, och mycket skratt. Tårar ibland. Jag lämnar dem i eftermiddagskaffet och traskar iväg mot bussen. Jag tittar ner på mina smutsiga gymnastikskor och trasiga jeans och kommer plötsligt att tänka på ett stort konferansrum, fyllt av kostymer och klackskor. Det mesta i svart, någon gång grått. De lattefyllda kaffekopparna. Alla de där pengarna vi kunde förlora, den där kalkylerade risken vi måste ta hänsyn till. Högarna med papper. Det viktiga passerkortet och fotoIDt. Jag ler åt mina pyttipannanedstänkta jeans och åt hur mycket vi skrattade när de uppkom under lunchen. Vem visste att gafflar kunde flyga?

Nej, jag byter passerkort och lädermappar mot flygande gafflar och badrumssång anyday.