Obarmhärtigt

Hur tiden går. Hur allt alltid förändras. Hur vi blir äldre. Tid som inte kan fås tillbaka. Döden. Slutgiltigt och obarmhärtigt.
Det gör mig ont, jag vill fånga världen i ett ögonblick och aldrig låta den gå vidare.

Hur inget någonsin existerar för evigt, hur allt slutligen försvinner, omvandlas. Ersätts.

Tiden är för knapp.

Egentligen är det fantastiskt

Plötsligt slår det mig, mitt i tröttheten, överstrykningspennorna, de milslånga todolistorna. Jag ska ju bli doktor, det är ju jättehäftigt. Haha! Så får jag en liten kick, piggnar till lite och slår upp en av de två pärmarna med kompendier och fortsätter.

Det har varit dåligt med uppdateringar här på senaste tiden, eftersom jag har passat på att engagera mig i ungefär tusen saker utanför skolan har tiden varit minst sagt knapp. Det är verkligen något jag rekomenderar, det finns fantastiskt mycket möjligheter att åka utomlands, få lite bredare perspektiv på sina studier, träffa mängder med bra människor och ha kul!

Mer kan jag sammanfatta termin 3 med att, man börjar faktiskt känna att man lär sig något. Absolut inte så att man kan något, men man kan faktiskt se valfri sjukhusserie och snappa upp ett och annat. Man kan också slänga sig med balla uttryck som "Hematokrit på 46" eller "HbA1c 8,5%". Om man vill kan man köra endokrint akronymrally, där finns att välja av.

Vi har terminens tenta (28,5p) om tre veckor, just nu är jag mest frusterad över att jag inte fått igång tentaångesten än. Det är faktiskt spännande saker vi läser, men skoltröttheten börjar smyga sig på mig nu. Det tar emot att öppna böckerna, koncentrationen är inte på topp och tröttheten biter sig fast. Precis som att hjärnan inte är mottaglig för mer information just nu, som den hamnat i puberteten och gastar "Jag tänker inte komma ihåg det där nu, faktiskt!" och slänger ut de tre akronymerna du just läst genom örat igen. Tröttsamt, när man är motarbetad av sig själv. =) Sommarlov är nog välbehövigt.